Det är svårt att förstå raseriet begreppet postmodernism fortfarande kan utlösa. Själva "scenen" är ju förbi. De flesta är döda och böckerna tillhör det stora biblioteket där vi kan ströva och plocka det vi tycker är användbart och förkasta annat. Det finns några som det fortfarande slår gnistor om: Wendy Brown, Judith Butler, Jacques Ranciere och säkert andra.

Sociologen Alain Touraine kanske också ska räknas in i fördömdas skara, men han är ju urgammal. Jag minns när jag träffade honom för några år sedan och han spände ögonen i mig och väste "Jag hatar identitet" i sann postmodern anda av värdeupplösning.

Kan man ens vara "postmodernist"?

Man avskyn i Sverige verkar starkare än nånsin. Den kommer från förbryllande  motstridiga håll. Från höger gnisslar de ärkekonservativa på Axess tänderna – de hårdaste pomoätarna i landet. De förenar sig med Greider, Josefsson, Suhonen och andra vänstersocialister. Och från de liberala ledarsidorna faller regelbundet nedlåtande kommentarer om den värdeupplösande postmodernismen. Hela etablissemanget har enat sig mot. Det är fascinerande att se hur de ordnar sina stridsled. 

Enklare rabbla ramsan: nyliberal postmodern identitetspolitik utan korrekt klasståndpunkt. Sen kan sluta tänka och obekymrat leka vidare i egna klubben för vänsterns pk-slickare.