Jag har skickat recension till Expressen. Det blir inte enklare. Jag undrar ofta vad jag håller på med. Yvonne Hirdman, det är hennes bok jag skrivit om, har arbetat länge länge och det är en bok som uppenbart är väldigt viktig för henne själv, existentiellt viktig. Jag slarvar inte. Jag har läst noga. Som vanligt fört anteckningar. Men på 1800 tecken ska jag skriva nåt väsentligt om hennes arbete. (Om jag skriver längre är det minimal chans att den publiceras). Hur gör man det? Och varför? Jag drömmer om att få skriva långt om hennes bok, som man gör i utländska bokbilagor.

Att skriva om fiktion, eller om en väldigt personlig biografi som i det här fallet, är en sak, men att skriva om politisk litteratur är egentligen värre. Plötsligt förväntas man vara expert. Men det är man ju bara undantagsvis.

Att skriva är en pågående bluff. Att läsa är ett beroende. Så här skrev Susan Sontag i sin dagbok 1961:

"Some years ago I realized that reading made me sick, that I was like an alcoholic who nevertheless experiences abad hangover after each binge. After an hour or two browsing in a bookstore, I felt numb, restless, depressed. But I didn't know why. And I couldn't keep away from the stuff." 

Första delen finns som pocket. Den är ändlöst underhållande.