Torsdag kväll = Mad Men. Men jag har ägnat de senaste veckorna åt en annan stilsäker dramaserie: franska Les Vampires från 1915-16. Den gjordes i tio flimrande stumma avsnitt, banade ny väg för filmen och sågs på bio av hängivna fransmän.

Journalisten Phillipe Guerandes är på jakt efter den kriminella vampyrligan som smyger över Paris tak, klättrar på väggarna och lyckas med de mest förfärliga brott. Phillipe är ganska blek, typ Tintin, och har därför en clownig side-kick, Mazamette. En del avsnitt måste varit svindlande: de hoppar ner på rullande tåg från höga broar, kryper omkring på bilar i full fart och krigets tekniker används flitigt: de mördar med gas, kemikalier och moderna kanoner. Bäst i avsnitt sex där Vampyrernas stormästare Satanus packar upp sin kanon ur resväskan, monterar ihop den i hotellrummet i Nice, sänker en båt i hamnen med snyggt skott, packar ner den igen och checkar ut, ingen har hört nånting – det är bara möjligt i en stumfilm.

Utanför Paris biografer lemlästas soldater i ett meningslöst krig och skillnaden mellan de onda och de goda är lite osäker i Les Vampires. Hur fick Mazamette alla sina pengar? Och visst är seriens skarpaste  gestalt Vampyrernas femme fatale: Irma Vep. Alla avsnitt finns på Internet Archive. Kolla in dom!

Jag fick "1001 filmer du måste se innan du dör" av min yngsta dotter i julklapp. Jag har börjat se dom i kronologisk ordning. Les Vampires låg bland de första. Har jag tur är klar om 15 år.