Den kallaste vintern på decennier. Förorten fryser. Istapparna hänger som glasaccessoirer på radhusen. Vintern är ren och kall. Så även politiken. Allt har kallnat. Sjukförsäkrade läggs på stupstocken. A-kassan har gjorts lika ihålig som amerikanska sjukförsäkringar. Kommunernas försörjningsstöd är mer än någonsin en förnedringsfabrik.

Försäkringskassan som skulle vara trygghet uppfattas nu som hot. Välfärdsinstitutioner har blivit hinder för välfärd. En bekant som länge suttit i utredningsväsendet ska tillbaka till sin gamla tjänst på F-kassan. Han berättar hur den utvecklat en politisk attityd där varje medborgare betraktas med största möjliga misstänksamhet. Alla regler tolkas till människors nackdel och statens fördel. Det är vinterkyla som politik. 

Snö är glömska. Den är orört vit utanför mitt fönster. Inte ens vildkatterna har lämnat spår. Med snö och kyla anländer tystnaden. Den doftfria årstiden.

Jag måste läsa Marguerite Duras. Det är en skamfläck att jag aldrig ens försökt. Recensionerna är alltid så avskräckande. När jag är klar med Alice Munros noveller ska jag till biblioteket och låna allt de har av Duras. 

Jag känner igen kulturen i Försäkringskassan från den på Migrationsverket. Man utgår från att varje flykting som söker asyl ljuger. Invandringspolitikens hela system av förhör, inlåsningar, registreringar och kontroller vandrar nu över till andra myndigheter. Människan har alltid fel. Staten alltid rätt. Att alla de berättelser om Försäkringskassans stupstock som trängde ut i offentligheten påminde om Kafkas fiktion var ingen tillfällighet. 

Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har lyckats sudda ut idén om människan som medborgare. Nu är vi förvandlade till Kafkas ickemedborgare. Staten bestämmer. Inga förnuftiga argument biter. Allt vänds mot migranten, den sjuka, den som inte klarar arbetslivets uppskruvade klar, den som fallit för åldersgränsen.

I går lämnade jag slutmanus på min förortsbok. Bonniers har tagit fram förslag till omslag. Det är gräsligt fult. En exakt kopia av 1970-talets stil – ett decennium som ger mig ångest. (Då var vi inte kunder i välfärden, men klienter och staten lika enväldig, men mjukare, vintrarna var inte lika kalla, snön smälte innan den fallit). Men Förläggarmartin tror den säljer.Så jag tror det fula blir bra.

Om författare skrev Susan Sontag i sin dagbok i december 1961:

The writer must be four people: 1)The nut, the obsédé 2) The Moron 3) The Stylist 4) The Critic.

Möjligen klarar jag punkterna 3 och 4. Absolut inte de två första, som jag inte alls vill vara, vägrar vara.

A great writer has all 4 – but you can still be a good writer with only 1 and 2; they are the most important. 

;Shit, mitt förbannade öde att vara mesig. Nu tänker jag inte citera Sontag nåt mer. Farväl hennes dagbok.