09.00. Jag står på en bädd av svart tång. Havet ligger stilla, insvept i tät dimma. Här landade människor på flykt i små motorbåtar under kalla nätter på 1940-talet.

Jag vänder mig om och banar mig fram genom vassen. Vattnet är svart. Från strandängarna tränger hemlighetsfulla ljud genom dimman. Efter en stund når jag fast mark och fortsätter längs gammal taggtråd. Varför har gränser ritade genom landskapet blivit så viktiga?

Redan i den sekulariserade människans urberättelse – den om Robinson Crusoe – var gränser, murar och inhägnader avgörande. Varje dag under 28 år på ön arbetade Robinson på sina skyddsmurar, trots att han visste att det inte fanns några hot eller fiender. Han var ensam med sina gränsbefästningar. Sedan dess har gränsen markerat samhällets fundament och trygghetens garant.

09.30. Jag följer en väg över slätten rakt in mot landet. Den omstridda gränsen löper hundra meter norr om vägen, ute på de vintertunga leriga åkrarna. Jag skymtar enstaka lastbilar i gryningsljuset. De rör sig långsamt längs små vägar upp mot själva gränslinjen. Annars är landskapet tyst och husen vid landsvägen verkar övergivna. En man med hund försvinner in i dimman. Jag vandrar längs gränsen, från havet och in mot landet.

09.35. Människor har alltid flyttat över gränser, ibland i stora massrörelser som när européer för hundra år sedan begav sig till Nordamerika. Sju procent av Sveriges befolkning, lika stor andel av den brittiska, fjorton procent av den irländska – det var en migrationsvåg utan motstycke. I Stockholm försökte konservativa politiker stoppa den. De befarade att landet förblödde, men i själva verket var utvandringen bra för både Sverige och USA.

Nu försöker konservativa européer i stället stoppa invandring. Gränslinjerna rustas upp och runt de människor som försöker korsa dem rasar politisk strid. I dag är det bara tre procent av världens befolkning som migrerar, de flesta till helt andra städer än Europas och ändå skapar de vågor av rädsla som slår in över kontinentens inland. Hur många ska få passera och vad ska gälla när de trots alla hinder lyckats landa?

Vid vägkanten passerar jag en förfallen vaktkur som bevakat uppfarten till en stor gård. Men den står övergiven, har förlorat sin funktion och lämnats kvar som en anakronism. Genom dimman hör jag hur passagerarplanen från avlägsna städer riktar in sig för landning på flygplatsen, där väntar digitala och biometriska kontrollregister. Varje dygn dör tre personer på väg in över Europas gränsmurar. De som arbetar utan uppehållstillstånd hänvisas till en rättslös skymningsvärd med hård exploatering.

Ingen kan stoppa migrationen och ingen förlorar på den, men ändå är vi beredda att låta människor dö under resan och förvägra dem grundläggande rättigheter när de kommer fram. Vi tror att deras döda kroppar ska garantera vår välfärd och trygghet. Samtidigt som globaliseringen gör gränserna verkningslösa förtrollar vi dem med magisk kraft.

10.20. Vid gården Stamhem passerar jag första gången själva gränslinjen. Till höger om landsvägen börjar betfälten. På andra sidan leder två leriga traktorspår ut på en tom åker. Jag stannar upp ett ögonblick innan jag försiktigt tar steget över gränsen mellan Malmö och Vellinge. Det är en helt odramatisk rörelse.

Vellinge har aldrig frivilligt släppt någon flykting över gränsen. De har fått stanna på Malmös sida. Över åkrarna går en lika laddad gräns som Europas yttre genom Medelhavet.

Men under en dramatisk vecka i november rasade befästningsbygget samman. Utan kommunens tillstånd placerades en grupp flyktingbarn i Hököpinges vandrarhem. Det var snyggt som en operation flygande matta, oväntat som manövrerna från en erfaren människomugglare och iscensatt som en konstnärlig installation. Deras gränsövergång var mer dramatisk än min. Gränsens funktion är ju att markera skillnad: några har rättigheter, andra inte.

Radhusen i Tygelsjö spanar från Malmösidan ut över gränszonen. På andra sidan gärdena skymtar kyrktornet i Hököpinge. Inför en oväntad folklig opinion tvingades de moderata lokalpolitikerna backa i gränsfrågan. Förtrollningen var bruten.

11.15. Samtidigt som de första flyktingbarnen anlände till Vellinge, och passerade gränsövergången vid Tygelsjö, publicerade UNDP, FN:s organ för utvecklingsfrågor, sin årliga Human Developmen Report. Den här gången om migration som globalpolitik, med uppmaningen till världens länder att montera ner gränsmurarna och göra migration fri och rättssäker. Rapporten är sakligt torr och polemiskt het.

Migranter är inga offer. De är både starka och målmedvetna. Rapporten påpekar att de som flyttar mångdubblar sina inkomster plus vinner i hälsa, trygghet, självständighet och livskvalitet. Livet blir bättre – trots stora risker, dyra avgifter till mellanhänder och hårda villkor i det nya landet.

För ett år sedan visades Lukas Moodyssons film Mammut om hur en fillipinsk kvinna lämnat barnen hos sin mamma för att ta hand om andras barn i New York. Men i stället för att granska de hinder som kan förvandla migranters liv till ett helvete moraliserade Moodyson, i ett kristdemokratiskt epos, över kvinnans val att lämna sin familj för pengarnas skull. Hennes son blev våldtagen av en pedofil. Inget blev bra förrän hon återvände hem och den gamla ordningen återställts.

Kulturvänstern tolkade filmen som ett radikalt inlägg för global rättvisa. Men rättvisa på vems villkor?

UNDP:s tolkning av berättelsen är radikalt annorlunda. Risken att hamna på gatan och bli misshandlad minskar när en av föräldrarna flyttar utomlands och börjar skicka hem pengar. Barnen kan gå i skola längre, sannolikheten att de kan förverkliga sina drömmar ökar med störst skillnad för diskriminerade flickor. Filmens mamma försummade inte sina barn för kapitalismens löften om guld. Mammut var en grundlig – men vanlig – feltolkning av hundratusentals människors beundransvärda vilja att ta ansvar.

Hinder att flytta kan verka humant, men förnekar fattiga den möjlighet rika redan har. Gränser är globala klassmarkörer.

Fattigdom utlöser inte utvandring, men förhindrar den. Därför är Afrika den kontinent som är minst påverkad av migration. Högst andel utflyttare har de rika länderna på norra halvklotet. Ökad global rättvisa kommer inte minska viljan att migrera – den kommer väcka den.

12.00. Dimman lättar. Jag har följt en smal grusväg omgiven av feta sockerbetor, korsat gränsen en gång till och vandrat någon kilom
eter i Vellinge innan jag återvänt till tryggheten på Malmös sida. Nu äter jag min matsäck på en slirig vändplan i Krumby. Vid järnvägskorsningen ringer klockan när bommarna fälls. Spåret är en klassisk migrantväg, från hamnen i Trelleborg upp genom landet. Där har tyskar på flykt undan nazism och kommunism rest tillsammans med polacker, turkiska arbetare, poeter, präster och revolutionärer. Nu passerar ett ensamt lok på väg söderut. Migration ska varken demoniseras eller romantiseras. Men den måste erkännas som en frihet i en sammanbunden värld.

12.30. I november talade Philippe Legrain i Stockholm.   Han är knuten till London School of Economics, författare till den hoppfulla debattboken Immigrants – Why Your Country Needs Them och talar med samma eld som han skriver. Att riva gränsmurarna är en globalpolitisk frihetsrörelse och vår tids abolitioniströrelse, utropade han. Legrain anknöt till samma historiska begrepp som Nicholas Kristoff och Sheryl WuDunn gör i boken Half the Sky om kampen för kvinnors rättigheter, till 1700- och 1800-talens internationella aktivism för att förbjuda slaveriet – abolitionismen.

Både Legrain och UNDP:s rapport redovisar forskningsresultat hur invandringen påverkar de länder som suger till sig människor: Lönerna sjunker inte, arbetslösheten ökar inte, tillväxten stiger en aning och inga välfärdssystem kollapsar. UNDP drar samtidigt slutsatsen att friare invandring förutsätter välfärdspolitik, starka fackföreningar och reglerade arbetsmarknader. De identifierar på så vis en möjlig politisk kompromiss: trygghet utan stängda gränser.

Europas gränsmurar garanterar ingen trygghet, men skapar gnagande rädsla och växande rättslöshet. De gynnar rasistiska partier.

12.45. Jag är framme i Käglinge och har lämnat slätten bakom mig. Här omvandlas åker till golfbanor och villamattor; vägen följer förortslandskapets frontlinjer, ett annat slags gränsmark.

Det är enklare sagt än gjort att öppna gränser. Robinson Crusoes befästningsverk blev så småningom fundament för en hel världsordning. De har markerat den politiska gemenskapens gränser, varit förutsättningar för demokrati och välfärdssystem. Migranterna tvingar fram mer öppna demokratiska system. I boken Vi, det europeiska folket?, som är en filosofisk undersökning av EU och invandringens konsekvenser, liknar Étienne Balibar dem vid 2000-talets tredje stånd: de som strävar efter att utvidga medborgarskapet.

Den uteslutning från mänskliga rättigheter som filosofen Hannah Arendt varnade för, i skuggan av andra världskriget, har återvänt som livsviktigt europeiskt problem. Gränserna måste demokratiseras. Det är ett globalpolitiskt frihetsuppdrag.

13.40. Efter nästan fem timmar når jag vandringens slutmål. Här upphör gränsen mellan Malmö och Vellinge. Dimman har tätnat och mättats med fukt och skymning. Vid vägkanten ligger en omkullvräkt gränssten och i sänkan en hästhage med blå, till synes bottenlös, lera. Jag känner mig vilsen och trött. Finns det någon som kan hjälpa mig härifrån?
 Per Wirtén