Dagen har fått sin speciella färg av Ekots avslöjande om sexuella trakasserier och direkta övergrepp inom teater och film. Inte så överraskande. Men omfattningen!!

Ekot bekräftar Lee Lozanos bilder av den radikala konstscenen i New York i början av 1960-talet. De legendariska åren. I helgen öppnades den första ordentliga utställningen med hennes konst. Inte bara först i Sverige – i världen. Den är explosiv. Alla dessa män och nu äntligen också Lee. Hon kom till New York 1960. Målade "självporträtt" som en pistol riktad mot NY, med en knuten näve i ena mynningen och ett kvinnobröst i den andra. Hon var inte bara arg, hon var "filled with rage". Hennes konst rasade över män. På en tavla ser en man världen genom en hård fallos. På en annan täcks hans ögon av samma penis, som en ögonbindel.

Efter tolv år avslutade hon sin karriär med konceptverket "Dropout Piece". Hon lämnade helt enkelt New York och hela konstscenen. "Mitt livs svåraste verk," lär hon ha sagt. Sedan lever hon anonymt fram till sin död 1999. Hennes konst är ett tolv år explosivt statement.

Det låter boring, men se en visning. Det är en berättelse, och man behöver den för att känna tryckvågen.

Samtidigt som hon arbetade i New York pågick Moderna muséets mytomspunna pionjärepok. Egentligen mest manliga lekar. Unga män i busiga frisyrer, vita skjortor, smala svarta slipsar och mockaskor. Om man granskar alla söndersågade flyglar och andra upptåg misstänker jag man finner en hel del kvinnoförakt, till och med hat. Fint att det är just i dessa rum Lee Lozanos verk hänger. De justerar historiken. Även den svenska.