Jag skrev tidigare att Marguerite Duras stod på listan. Jag var och lånade några och fattar inte varför jag inte läst tidigare. Har nu klarat "Älskaren" från kolonierna och "Smärtan" från nazitysklands sista dagar – båda från skeenden som definierat Europa. Och hon skriver så skoningslöst hårt. Inte coolt som andra med korta meningar. Hos hennes skapar kompressionen i stället maximal expressivitet. När jag läser och ser tillbaka på passerade meningar ser jag hur de förkolnats. Att läsa är som att vandra genom ett språk som förstör sig självt. Hårt och totalt utan kompromiss. Ellroy är en sentimentalist bredvid Duras.

I senaste Flamman läser jag ledaren och börjar undra. Aron Etzler argumenterar för schyssta samhällsvärden: inflytande över meningsfullt arbete, dagar utan stress, ökad jämlikhet, etc. Men han gör det utifrån nåt slags program han kallar naturalism: värdena stämmer överens med människans natur. Menar han att detta alltså sitter i människors gener? Jag som trodde att vi kommer fram till vad som är bra genom att reflektera, prata, leva och dra slutsatser. Att vi gemensamt kommer fram till vad som är bra för människor, t ex jämlikhet och frihet, genom diskussion – så kallad demokrati (remember?). 

Den som hänvisar till "natur", "vetenskapliga sanningar" eller "gud" ger upp människans självbestämmande. Det goda blir förutbestämt. Upplysningens idé var däremot att människan kan ställa sig över ödet, oavsett det kallas gener eller tradition eller annat arv. 

Det är alltid frestande att hänvisa till "människans natur". Men farligt. Man åker snabbt på pumpen. Det är fullt möjligt att idén om jämlikhet ligger i "människans natur". Men nästa dag kommer nån biolog och säger att mäns dominans, människans vilja till våld eller annat olustigt också är bestämt av "människans natur". Bättre att lita på människors förmåga att tillsammans dra slutsatser om hur världen ska ordnas, vad som får oss att må bra – och skita i vad som är människans natur och inte människans natur. 

Nu rullar en trygghetsvåg där många vill ha en fast "natur" att vila sig mot. Vi kan enas om olika politiska värderingar. Men jag väljer nog att grunda dem annorlunda.

Nu ska jag fortsätta med Duras kallhamrade romaner. Där finns ingen nåd, varken från gudar, öde eller natur. Ingen rolig värld. Friheten är en tung börda.