Étienne Balibar: Vi, det europeiska folket? – Reflektioner kring ett transnationellt medborgarskap.
Översättning: Oskar Söderlind och Henrik Gundenäs.
Tankekraft förlag.

Étienne Balibar är en åldrande mycket vänlig filosof i Paris. Han byggde gatubarrikader 1968, krängde så småningom av sig den doktrinära marxismen, grubblar nu över Europas framtid och kan bli aningen sentimental när han berättar om sin litterära idol Nils Holgersson.

Jag vet inte varför han aldrig fått det riktigt stora erkännandet. Kanske för att han saknar spektakulär aura. Kanske för att han verkar mer intresserad att samtala än att skriva feta böcker. Men det finns nät av Balibarläsare över hela Europa. 1997 skrev han Ras, nation, klass tillsammans med historikern Immanuel Wallerstein som har en antirasistisk analys ingen kunde ignorera. Den samling föreläsningar som nu finns på svenska, Vi, det europeiska folket?, borde få samma status – minst.

Balibar gör en långsam och krävande filosofisk undersökning av demokratins grundstenar: medborgarskap, gränser, suveränitet och samhällsgemenskap. Den drivs av ett starkt inre tryck; som att undersökningen är personligt livsnödvändig – och samtidigt alla européers gemensamma ansvar. Det gäller naturligtvis EU, som antingen kan innebära ett språng framåt för hela den politiska kulturen eller motsatsen: en ödesdiger förlust. Därför behöver allt som tagits för givet återigen undersökas. Nu upplysta genom kosmopolitikens perspektiv. Allt i en anda som påminner om Anders Ehnmarks.

Utgångspunkten är enkel: nationalstatens principer har fallit isär. Det europeiska medborgarskapet kan inte bindas samman av dem; varken av gemensam identitet, kultur eller ens historia. Ett sådant försök skulle bara upprepa nationalismens övergrepp och gränsdragningar. En europeisk identitet måste vara av helt annat slag.

Uppdraget är därför att förvandla medborgarskapet till en gemenskap av främlingar – öppet, rörligt, hållbart och fyllt av människor som inte delar kosmologi och världsbilder. Men hur gör man det? Det är en omöjlighet, utropar Balibar förtvivlat. En politisk gemenskap för demokrati och välfärd är ju ingen abstraktion, den måste ges ett slags täthet och upplevas som social realitet, annars försvinner den bort som vackert skimrande såpbubblor. Detta ”omöjliga” och paradoxala medborgarskap återstår att uppfinnas. Annars kommer Europas folk aldrig få en politisk existens. Och utan ett folk – ett demos – finns ingen demokratisk union.

Étienne Balibar är inte ensam att identifiera det frånvarande medborgarskapet som Europapolitikens tomrum. Det pågår ett sofistikerat samtal som sällan når in i svensk offentlighet. Balibars blick dras, i likhet med många andras, till de gränser som omger kontinenten, skär in i våra städer och avgör vem som har människovärde och vem som kastas till hajarna i Medelhavet. Envist låter han dem framträda som Europas politiskt glödande zoner. Med mer än tusen döda migranter varje år runt de yttre gränsmurarna är frågorna livsviktiga. Runt dem koncentreras konflikten om unionens framtid. De är nämligen inte bara hinder för ett nytt medborgarskap, utan samtidigt också demokratins nya byggplatser. Det är därför de glöder, bränns och gör ont långt in i parlament och kommissionärskontor. Till och med gränserna i sig själva måste demokratiseras, skriver han trotsigt.

Öppna gränser i geografin innebär att även gränserna runt medborgarskapet blir rörliga. Det är migranterna – i synnerhet de rättslösa utan dokument – som genom sin fysiska närvaro mitt i Europa pressar fram en fundamental omvälvning. På vilket sätt kan ingen veta. De är som tredje ståndet utanför Bastiljen, skriver Balibar.

Vi, det europeiska folket? är tungt mättad. Balibar försöker förklara den nya främlingsfientligheten, gör djupa idéhistoriska utgrävningar genom konflikten mellan nationell suveränitet och mänskliga rättigheter och prövar EU:s roll i världen. Den tar veckor att läsa och månader att smälta.

De föreläsningar som samlats i boken hölls mellan 1995 och 2002. Det underliga är att de knappt åldrats alls. Jag läste liknande Balibartexter redan då. Men nu är effekten starkare. I en kommentar konstaterar filosofen och feministen Judith Butler att Balibars bok är ”en enastående politisk bedrift”. Och den har en klar färdriktning: Det europeiska politiska projektet verkar omöjligt men är nödvändigt.

 Per Wirtén