Det pågår en svår debatt om konservatismen. Mest i SvD. Svår för att jag inte förstår riktigt vad den handlar om, mer än att markera att konservatismen ersatt nyliberalismen som högerns fasta grund.

Mest underligt är förstås Göran Hägglunds inlägg (1/10). En surfning över den schweiziske ekonomen Wilhelm Röpkes idévärld. Mycket död, ganska bortglömd men fundamental för europeisk kristdemokrati och tysk välfärdsstat. Konkurrens bryter ner samhället, menade han. Lite underligt att Hägglund medverkar i en regering som privatiserar och medvetet ökar inkomstskillnader – åtgärder som sliter sönder den samhällsväv Röpke drömde om. Men texten, texten … den måste läsas … Hägglunds, alltså. Och jag som trodde att partiledare inte längre läste. Röpke! Jag hör redan partiledarkollegornas avundsjuka tråkningar.

För övrigt har Axess förbittrade, alltid förföljda, chefredaktör Johan Lundberg yttrat sig. Liksom Lennart Berntson, f d marxolog, som helt riktigt påpekar att delar av vänstern är konservativ – men blandar sedan samma dess konservativa och kulturradikala sidor till allmän snömodd. 

Bara män. Alla högstämda. Men samtidigt är den nya konservatismens viktigaste ledstjärna en kvinna: Elise Claesson. I sina krönikor i SvD leker hon fram högerns nya samhällsbild och -begrepp. Hon skriver inte om Röpke. Hon behöver inte luta sig mot döda vita män.

Röd tråd är att de konservativa efter 200 år upptäckt upplysningsarvets fördelar. Välkomna! PJ Anders Linder skrev (28/2) "Jag tror att upplysningen nu kan vila tryggare i konservatismens än radikalismens hägn." Ja, eftersom den omfattas av alla passar den fint för konservativ omvårdnad och "vila". Men bara radikaler kan föra arvet vidare till nya stridsfronter. Det är ju det alla debatter om postkolonialism, queerteori, kosmopolitik och annat handlat om. PJ Anders Linder lutar sig i stället mot Gösta Bohman som upplysningsarvets väktare – och plötsligt blev världen väldigt trång.

Nu vet vi att det finns konservativa män. No news. Dom håller på Winston Churchill, Wilhelm Röpke och Gösta Bohman. Intellektuell spänst.