Total kreativitetsförlamning de senaste dagarna. Kan inte ens blogga.

De senaste 14 dagarna har pågått en vinglig debatt om konservatismen i SvD och DN. Jag tror den signalerar viktiga saker. En krets intellektuella har klivit fram och sagt: Vi är de konservativa och vi är tillbaka. Det finns nu en stark våg av konservativa i kulturdebatten. Det är en scenförändring. Axess har varit viktig som isbrytare. Elise Claesson + en hord män i övre medelåldern.

Men debattens viktigaste drag har behandlat relationen mellan konservativa och liberaler. Helt uppenbart rör den sig (äntligen) från vänskap till konflikt. Johan Norberg skrev att det var hotet från socialismen som förenade dem. Men det är ju helt fel. Från kriget och långt in på 1970-talet fanns en liberal avsky för högern. Det som drev dem tillsammans var den nyliberala vågen och the Washington consensus. Det är från 1980-talets mitt man kan börja tala om en stark liberalkonservativ front med udd mot välfärdsstat och jämlikhetssträvanden. Nu knakar det i fogarna. Debattens underliggande ström har varit en uppgörelse mellan intellektuella liberaler och konservativa.  

I dag finns en stark liberal strömning inom vänstern i Europa. Rättsliberalismen har förflyttat sig vänsterut. Personlig integritet, normkritik, fientlighet mot övervakningssamhället, kosmopolitik och andra frihetsfrågor är på väg att bli självklara och bärande delar av europeisk vänsteropposition. Dags för liberala skribenter att följa med?

The Washington Consensus och den marknadsliberala systemrevolutionen har förlorat sin lockelse. Ingen kan längre uppfatta staten, skatter och välfärdspolitik som hot. Nu kommer hoten i Europa från klassiskt konservativa värderingar: nationalism, kristen identitet, abortmotstånd, invandringsfientlighet, framstegsskepsis och misstro mot biovetenskaperna. Var tar liberaler vägen då?

En sak till: De nya konservativa kittas samman i gemensamt förakt/skräck för hela det postmoderna komplexet. Där förenas de med den konservativa vänsterns angrepp mot Arena.