Ska man alltid markera principer eller är det bättre att vara pragmatisk? Det är självklart att försvara Lars Vilks rätt att rita Rondellhundar och danska tidningar att häda Muhammed. För en del blir det livsviktigt att markera den principen genom att återigen publicera Vilks hundar. I sin nya bok "Taming the Gods" skriver Ian Buruma att för dem är "det alltid 1938". Att inte driva konfrontationspolitik innebär ett nytt München och tecken på svaghet och eftergiftsvilja. En pragmatiker ställer frågan: vinner yttrandefriheten – och den dagliga striden mot dess fiender – på att återigen publicera? Jag anser inte att den gör det.

Eli Levéns roman "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" är vinterns mest hypade debut. Ända tills Åsa Beckman sågade hårt i DN: bildspråket är banalt och taffligt. Levén har skrivit en roman som unga män kommer läsa i decennier. Några kommer säkert lära sig långa avsnitt utantill. Jag gillar den inte. Men Åsa Beckman har fel. Det överlastade patetiska språket är stilens själva poäng. Man kan inte ta bort eller skruva ner. Då tappar den sin själ. Den är som Marc Almond, men i romanform. Jag älskar stilen som sånger. Men inte som litteratur. Ge mig det avskalade. Ge mig Marguerite Duras.

I fallet med den danska tidningen Politikens märkliga ursäkt till Muhammeds ättlingar blir jag principryttare. Jag tycker den var oacceptabel. I dagens Sydsvenskan publiceras en lång intervju med Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden om ursäkten, cancersjuk men fortfarande kulturradikal med attityd. Det är veckans viktigaste artikel. Läs en stridbar chefredaktörs tankar om Danmark, islamhat och vad som är rätt eller fel. Sydsvenskan har inte lagt ut den på nätet. Köp tidningen eller se om den dyker upp under dagen. Eller kontakta mig så mailar jag den, jag har den som pdf.

Ett urklipp ur intervjun:
– Under det kalla kriget handlade
det för mig om att påtala hur i synner-
het vänsterflanken komprometterade
sig. På den tiden uppfattades jag som
en högerdebatter. I dag handlar det
om med vilken kraft nationalkonser-
vatismen och intoleransen kommer
tillbaka. Hur långt ska hysterin gå?
Det är kärnan i Muhammedaffären.
Förr handlade det om att avgränsa
vänstern från det totalitära. Nu hand-
lar det om högerns kvartsfascism.
Det är inte jag som intar alla möjliga
tänkbara positioner. Jag represente-
rar fortfarande normala europeiska
mainstream-värderingar. Det är Dan-
mark som har halkat iväg.

I Stockholm pågår Tempo, dokumentärfestivalen. I går med den omdiskuterade svenska "Hur kunde hon?". Om en kvinna med HIV som gifte sig och fick barn utan att berätta om sin smitta. Vad är rätt och vad är fel? Nu har jag en hel dag och sen kväll av radio- och filmdokumentärer framför mig.  

Att vara principfast behöver inte vara tecken på mod, men på rädsla och otrygghet. Kompromissen kan vara den som tjänar principen bäst. Inte alltid. Men ofta.