Konservatismens återkomst är en stark tidssignal. I borgerlig debatt har den länge gömt sig i nyliberalismens skugga. Nu verkar rollerna på väg att skifta. Det liberalkonservativa samboförhållandet granskades i den diskussion om svensk konservatism som flammade upp i Dagens nyheter och Svenska dagbladet några veckor i mars. Det är kanske dags att säga upp den ansträngda alliansen.

Liberalism och konservatism har historiskt inte haft mycket gemensamt. Egentligen inget alls. Johan Norberg konstaterade i sin artikel (SvD 4/3) att det var den gemensamma fienden – socialismen – som skapade samförståndet. Men jag undrar om han fångar hela skeendet. Är inte den fasta alliansen av senare datum? När det kalla kriget stod som hårdast på 1950-talet var det liberala flaggskeppet, Dagens nyheters ledarredaktion, klart antikonservativt. I ATP-striden hamnade de på sammma spår som socialdemokraterna. Under hela 1970-talet var Gösta Bohman och högern genuint avskydda bland liberaler.

Sedan kom den nyliberala epoken. The Washington Consensus formulerades. Den enda vägens politik spikades. Det var då det liberalkonservativa samförståndet cementerades; inte mot socialismen men fördelningspolitiken.

Epoken har successivt tappat glans med finanskrisen som symbolisk slutpunkt. En konsekvens är att konservatismen kommit tillbaka på egen hand. I sin moderna skepnad har den bäst summerats med de tre orden bakåt, inåt, hemåt. Det har inte funnit så många konservativa röster i debatten på decennier. Deras entré är en händelse.

Men vart tar då liberalerna vägen? På 1970-talet sade man att liberaler var kluvna. Den nyliberala epokens slut verkar innebära att de i stället fallit isär. Att rättighetsliberaler och ekonomiska liberaler står för två olika frihetsidéer är ett gammalt dilemma. Men nu har avståndet mellan dem växt till oförenlighet.

Det rättighetsliberala arvet har i en stilla men bestämd rörelse vandrat över till olika vänsterpartier. Det är ett europeiskt fenomen. Man kan säga att idén återtagit sin ursprungliga position. För unga med liberala reflexer som grubblar över individens integritet och människans rättigheter börjar det bli naturligt att rösta rött, rosa eller grönt. Queer är med självklarhet ett både liberalt och vänsterradikalt begrepp. Redan 2000 ställde Olle Svenning frågan med boktiteln Vänstern i Europa: De nya liberalerna? 2009 gick Vänsterpartiet till Europaval med ett manifest som andades klassisk liberalism: individens rätt mot superstaten.

Den nyliberala epokens slut och konservatismens nya självförtroende ställer alla liberaler inför ett vägskäl. Hemlöshet verkar vara en utbredd känsla.
 Per Wirtén