Vem bryr sig om yrkesutbildningen på gymnasiet? Nästan ingen som har tillträde till offentlig debatt har nånsin satt sin fot på frisörsutbildningen eller programmen för fordon eller industri. Det är utbildningar som anses som något apart, av mindre betydelse. Bättre med en massa akademiker, då stärks Sverige i den globala konkurrensen – så har det sagts sedan mitten av 1990-talet.

Nu har sociologen (?) Jonas Olofsson skrivit en gedigen och torr undersökning av den nya gymnasieskolan. Krisen i skolan (Borea förlag) handlar mest om yrkesprogrammen. Hur man blir välutbildad arbetare. Det är en hård uppgörelse. Den ansluter sig till andra som rapporterat om de misslyckade skolreformerna från 1990-talet. Det mesta verkar blivit sämre.

Ambitionen med de nya yrkesprogrammen var att alla skulle få högskolekompetens. Fantastiskt bra. Jag tyckte det var helt rätt. Men facit säger nåt annat. Fler och fler började hoppa av. De blev drop outs. Ungefär 25 procent får inte examen. På många yrkesprogram ännu fler. Trots att alla nu går vidare till gymnasiet, tack vare gymnasiereformen, är det färre som fullbordar gymnasiet nu än före förändringen.

De som lämnar skolan utan examen får en skör prosition på arbetsmarknaden. Jonas Olofsson pekar på problemen med yrkesutbildningen som avgörande orsak till hög ungdomsarbetslöshet. Länder med en tydligare koppling mellan yrkesutbildning och arbetsliv – som Danmark och Holland – ger unga människor starkare ställning på arbetsmarknaden. Borgarna skyller på LAS, men problemen på yrkesprogrammen är nog viktigare förklaring. 

"Strategin att betona utbildningens studieförberedande uppdrag på bekostnad av yrkesidentiteten har haft ett socialt pris", skriver Olofsson. Det stavas utslagning. Jag har skrivit om det här förut i Arena, men inskjutet i ett lite annat sammanhang. Jonas Olofssons bok bekräftar allt – och mer ändå.

Att justera en reform som inte blev riktigt rätt borde vara enkelt. Men då inträffar det intressanta bland socialdemokratiska vänner: de blir totalt tankeblockerade. Jag har hamnar i upprörda debatter. Det är inte populärt att jag skriver. Jag misstänks för konservatism. Nu blev det i stället Jan Björklund som faktiskt försökt förbättra den gamla socialdemokratiska reformen. Från 2011 kommer yrkesutbildningarna uppgraderas. Mer fokus på yrkeskunskap. Högskolekompetens som rättighet – men som tillval. Man får examen även utan sådan. Kanske kan utslagningen minskas.

Men socialdemokrater och vänsterpartister håller hårt i kartan: obligatorisk högskolekompetens till alla, utslagning eller inte. Det är en gåta varför sossar inte är mer intresserade av hur utbildningen ser ut för deras gamla kärnväljare; de som blir medlammar i LO-förbund. En röd-grön regering bör utveckla Björklunds reformer på just den här punkten.

Jonas Olofssons bok lägger sig i raden av akademiska studier som nu långsamt pekar på "det galna 1990-talet". Sanningen är ju att Göran Perssons socialdemokrater var med om det mesta. Perssons roll i boken är mörk: snabba beslut utan att först tänka efter och helst markera avståndstagande mot klokare företrädare. När tiden nu vänder (finanskraschens politiska effekter verkar långsamt) gäller det att kunna lägga gamla kartor åt sidan och våga orientera om sig när utvärderingarna trillar in. Det är reformismens anda.

Jag återkommer om Olofssons bok.