I dag har Carl Bildt mött unga med turkisk bakgrund i Stockholm. Dom är upprörda över riksdagsbeslutet om folkmordet på armenierna under första världskriget. I Ekot hörde jag Bildt säga att man inte kan hålla på och importera gamla historiska händelser in i dagens politik. Tänk om han skulle säga det om Förintelsen?

Folkmordet på Armenierna är inte bara historia. Det är dagspolitik. Att göra upp med den turkiska etnonationalismen och kemalismen förutsätter en historisk uppgörelse med folkmordet. Det är pinsamt att höra Bildt. Har han ingen ryggrad? Han sade att ett erkännande försvårar försoning. Menar han verkligen att en försoningsprocess kan bygga på lögn?

I Ekots lördagsintervju satt Fredrik Reinfeldt och pratade om att övergreppen kan tolkas på många sätt och kanske inte var ett folkmord. Sveriges statsminister förnekar i praktiken de mord och den terror som gav upphov till begreppet genocide. 

I dagens SvD skriver historikern Dick Harrison om folkmordet. Bra för den som vill veta vad Bildt och Reinfeldt försöker tiga bort. 

I israeliska Ha'aretz finns också en intressant intervju med Judith Butler. Hon berättar om sin judiska bakgrund och tillhörighet – och hur den bidragit till hennes queera och "postmoderna" skepsis till identitetspolitik. Men läs den mest för att hon förklarar hur den akademiska bojkotten av Israel funkar. Jag har varit skeptisk (ogillar bojkott av samtal), men Butler har fått mig att byta ståndpunkt.

Den konservativa svenska vänsterfalangen (Arena-ätarna) kan ju meditera extra hur kombinationen queer, postmodernism och politisk aktivism passar ihop fint hos Butler.