I P1 Morgon för någon timma sedan hörde jag Sven-Erik Österberg understryka betydelsen av bättre yrkesutbildningar för att få ner ungdomsarbetslösheten. Han har kanske hunnit läsa Jonas Olofssons nya bok Krisen i skolan.

Det är svårt att förstå varför yrkesutbildningarnas egenvärde tappat. När den första moderna yrkesskolan byggdes i Huddinge stod den som ett utropstecken. Det bör ha varit tidigt 1960-tal. Huddinge var en socialdemokratisk kommun styrd som  "enmansdemokrati" av Nils Eliasson – progressiv, framtidsinriktad, samhällsbyggare. Skolan reste sig som en liten skyskrapa i det ännu flacka förortslandskapet. När man kom med bil var skolan det första man mötte. Där började framtiden.

När jag gick gymnasiet på 1970-talet hade statusen förändrats. De teoretiska linjerna var i en ny fin byggnad. Dämpat ljud, konst på väggarna, sköna färger. Man blev glad av sin skola. Yrkesskolans höghus låg på andra sidan vägen – nu tungt trafikerad genomfartsled – för sig själv. Det hade blivit slitet, bullrigt, gammeldags. Yrkesskolan var dåtid. Min skola var framtid.

Nu skryter Huddinge inte längre med modern yrkesskola. En del program har lämnat skyskrapan och finns nu gömda i anonymt ombyggt kontorshus bakom torget. 2010-talets statusskola i Huddinge är förstås Södertörns högskola och Karolinska universitetssjukhusets forskningsavdelningar. Nu är det de husen som lyser av framtidstro.

Utvecklingen är inte så konstig. Den är framsteg. Men husen berättar också hur kunskap, och arbete, omvärderats. På 1990-talet greps vi av tanken att i det "postindustriella" globaliserade arbetslivet krävdes akademisk examen för alla. Ingen dålig ambition. Men konsekvensen blev samtidigt att yrkeskunskaper nedvärderades. Industriarbetena skulle ju slås ut och tjänstesektorn skulle bara bli genomströmningsjobb. Utbildningspolitiken lämnade en massa begåvade unga människor i kylan. Deras begåvningar och arbetspassioner var ju historia, skulle försvinna, hade lägre värde.

Att skriva om yrkesutbildning ger inga pluspoäng. Radikala människor couldn´t care less. Det säger en del om hur lågt idén om det goda arbetet står. Hur rent klassförakt präglat även socialdemokratisk utbildningspolitik de senaste två galna decennierna.

På Aftonbladet tycker Petter Larsson helt annorlunda än jag om Jonas Olofssons bok. Han varnar och tycker det är den farligaste bok han läst, i synnerhet som Olofsson är knuten till fackförbundet Unionen (förutom sin tjänst som ekonom-historiker vid Umeå universitet).