Jag såg Uppdrag granskning i går. Ett av de mest obehagliga reportage från Sverige jag sett. Bjästa utanför Örnsköldsvik. En 14-årig flicka våldtogs på skolans toalett av en äldre elev. Senare våldtog han ytterligare en ung kvinna. Han har erkänt och är dömd. Men nästan hela orten har slutit upp bakom honom.

På nätet, i skolan, hemma i köken mobiliserades en lynchjustis av värsta slag. det påminner om Alabama på 1920-talet. Där var det vita privilegier som försvarades. I Bjästa 2010 är det manliga. Flickan tvingades till sist fly med sina föräldrar och bor nu i Stockholm.  

Min yngsta dotter tittade en stund. Sedan sa hon: "Näe, jag pallar inte mer", gick upp på rummet, stängde dörren och slog på datorn. Jag förstår henne. 

Lyssna till kyrkans präst. Iskall i sitt ställningstagande för våldtäktsmannen. Sedan: "Jag visste inte…" Samma ord som 1944, som så många gånger förut när man hukat under våldet.

Mest påträngande var hur övergreppet betraktats med den manliga blicken. Så här: "Det är så synd om killen." Sedan en paus. Och så ett hastigt tillägg: "… och tjejen också, förstås". Empatin hos våldtäktsmannen. Han som är så trevlig. Hur länge ska vi stå ut med detta kryperi inför mäns våld och övergrepp mot kvinnor?

På Moderna museets stora utställning med konstnären Lee Lozano finns en teckning. En man ser ut över världen med en penis som kikare. I Bjästa har både män och kvinnor stått där och kikat genom den. Acceptansen för mäns övergrepp handlar inte om kön på enkelt vis – det är försvar av en ideologi och maktordning. 

Och så skolans rektor. Hon som inte förstått. Inte velat veta. Skolan har medvetet undvikit att ta ställning för det våldtagna barnet. Noll rättskänsla. Nu när hon får frågor börjar hon förstå, rakt in i kameran. Ännu en "som inte visste". Hon illustrerar Hannah Arendts formulering "Den banala ondskan". Alla såg hur lynchjustisen löpte amok. Men de vek sig: lärare, kyrka, fritidsgården, alla.

Vad tänker de nu – dagen efter att deras skuld redovisats i teve? Reportaget finns på SvT Play.