Kommentarerna till skandalen i Bjästa är bättre än jag befarat. Trodde alla skulle begrava huvudfrågan om manlighet och våld för att i stället diskutera trygga frågor om nätmobbning. Kanske så uppenbart här att ingen kan ducka längre. Nisha Besara bekriver det som hedersvåld. Ann Heberlein skriver också skarpt.

Förra året kom Ola Larsmos roman "Jag vill inte tjäna". Jag läser den på kvällarna. Med sin patenterat långsamma stil berättar han om samma våld för hundra år sedan. i Uppsala. Män som våldtog, köpte sex och märkte kvinnor med kniven. Läkare, professorer, studenter.

Jag märker hur lätt det är att bara moralisera. Bjästa handlar ju om strukturer. Samma som i Larsmos roman. Makt. Våld. Manlighetsideologin. Och mest av allt människors val att tiga. Skulle jag gjort annorlunda än prästen? Än rektorn? Rädslan är stark. Tryggheten lockande.

Som av en händelse läste jag Herbert Tingsten i går (igen): "'Att tiga' är ett drama som inte bara gäller tyrannierna. Det gäller oss alla. Att tiga: det är en tillflykt undan fördömandet av det som sker, en metod att komma ifrån den pinsamma insikten, att göra försoning med ondskan uthärdlig, att undvika ansvar med ett inte alltför stunget samvete. I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Och som av en annan händelse hittade jag en ny rapport från Amnesty om våldtäkter i de nordiska länderna "Case Closed". De rapporterade våldtäkterna ökar. I Sverige gällde nästan 25 procent av fallen flickor mellan 15 och 17 år. Linnéa i Bjästa var 14. Finland får mest kritik. Sverige också en hel del. En slutsats är "Amnesty International calls on the Nordic governments to establish an independent monitoring mechanism to systematically analyze all rape investigations that are closed before coming to trial, and to report on the reasons." Bra förslag. Gör det.

Nu ska jag åka till Plantagen i Hallunda och köpa blomsterfröer. De behöver drivas upp till sommaren. Varje vår, samma sak, alla fönsterbräden fulla med små gröna skott. Sak se om man kan så fleråriga daggkåpor i år. Jorden har börjat dofta. Den är svart. Två krokusar blommar i backen.

I senaste Arbetaren skriver Anna-Klara Bratt om sjukförsäkringsdebatten med hjälp av Björn Johnsons bok. Jag har rivit ut och sparat.

Och i Flamman börjar äntligen en mer konstruktiv debatt om medelklassen öppnat sig. Dags att sluta demonisera medelklassen. Det är borgerligheten i stenhus och lyxvillor som är problemet – inte mina grannar i radhuslängan.