Sex liberaler och en socialdemokrat diskuterar kulturpolitik på Konserthuset. Utgångspunkt är bland annat en essä av Per Svensson, utgiven av Ohlininstitutet. Den har stark lyskraft. Helt enkelt en sällsynt engagerande text om kulturpolitik. Fram tonar en inomliberal uppgörelse med nyliberalismens och politikens kulturella fattigdom. Kulturpolitik måste få vara folkuppfostran. Med kvalitet ska medborgarna dirigeras mot emancipation, civilisering och befrielse.

Kulturpolitik som paternalism är överraskande recept från en doktrinär liberal. ”Det är bara att tugga i sig,” skriver Svensson.

Seminariet följer samma spår. Jasenko Selimovic (FP) verkar tro att kvalitet kan produceras så snart maskinerna finkalibrerats av kulturella ingenjörer. Och Christer Nylander, FP i kulturutskottet, önskar att ”staten ska peka ut samhällets och individens väg framåt.” Jag blir lite matt när Selimovic sedan deklarerar att det finns en, bara en, riktning att välja för den som vill bli emanciperad: kvalitetskulturens.

Liberalismen är på politisk resa. För tre år sedan skulle en liberal diskussion låtit annorlunda. Den neutrala nattväktarstaten har sedan dess blivit passé. Per Svensson delar i sina bästa stunder samma patos som förra sekelskiftets folkbildare.

Diskussionen ställer stora ord i raka led: Kvalitet, emancipation, hierarki och norm. Men ingen förklarar vad de betyder.

Kvällens mest liberala replik kom, som av en händelse, från socialdemokraten Widar Andersson: ”Man kan inte beordra fram emancipationen”.
 Per Wirtén