Till relativismens försvar
Bosse Holmqvist
Symposion

I slutet av sin bok summerar idéhistorikern Bosse Holmqvist relativismen med de enkla orden: ”Vi talar alltid utifrån en viss plats, en viss tid; vi svävar aldrig fritt.” Ingen människa är en ö. Kunskap är bunden till det samhälle där den skapas. Man kan inte ställa sig utanför tiden, i en gudomlig position, och döma om sant och falskt. Allt förändras.

Egentligen självklarheter. Men ändå utlöser olika relativismer – om kunskap, värdering och kultur – ett oväntat raseri. Det sköljer in från både höger och vänster. Under senare år har relativism, postmodernism och identitetspolitik buntats samman i en obekväm allians att använda för brännmärkning i svensk kulturdebatt. Från Vatikanen kommer varningar om en ”relativismens diktatur”. Reaktionernas energi verkar växa ur en djup rädsla av förlust och osäkerhet; ur en ”ovilja att se livets alltmer uppenbara avgrund i ögonen,” antog kunskapsssociologen Karl Mannheim redan 1924.

Relativismens motsats är en tilltro till absoluta, oföränderliga och universella sanningar grundade i Gud, naturen, förnuftet eller kanske någon död intellektuell ikon.

Till relativismens försvar är en bok jag längtat efter. Äntligen en röst som säger annorlunda. Bosse Holmqvists metod är idéhistorisk arkeologi. Han undersöker några av det tidiga 1900-talets pionjärer för modern relativism; antropologer, historiker, sociologer. De flesta radikala reformister och demokrater, infogade i sin tids progressiva rörelser. Roligast är den drastiska amerikanska historikern Carl Becker. Mest hemlighetsfull är Ludwik Fleck, bakteriolog från Lvov som överlevde både Auschwitz och Buchenwald innan han emigrerade till Israel, med bara en utgiven bok som efter hans död förvandlades från obskyr till klassiker.

Jag noterar flera viktiga poänger. Holmqvist breddar den insnöade debatten om postmodernism. Här kopplas i stället modern relativism till amerikansk pragmatistisk filosofi från 1900-talets början och den nya europeiska sociologin från mellankrigsåren. Båda nära reformism och socialdemokrati.

Den relativism han diskuterar avvisade villkorslöst allt individualistiskt godtycke. Objektiv kunskap finns och det är en skyldighet att söka den. Men dessa sanningar förändras och utvecklas, de ser olika ut i olika epoker och på olika platser. Sann kunskap är provisorisk. Den är integrerad i sociala sammanhang och maktordningar. För Mannheim, som skrev mitt i Weimarrepublikens upphettade stämningar, utgick kunskap ur olika sociala gruppers maktbegär: klasskampen var också en om tolkningsförträde hur världen såg ut. Relativismen utmärks i stället för subjektivism av en sträng anti-individualism. Så konsekvent att den olyckligt kan tippa från osäker öppenhet till fastfrusen determinism.

Relativismen är föränderlighetens, demokratins och mångfaldens synsätt. I totalitära ordningar blir den omöjlig och per definition samhällsfientlig. Ideologiska diktaturer vilar alltid på absoluta sanningsanspråk. Den hårda fientligheten är därför svår att förstå.

Men relativismen är sannerligen inte utan problem. Förutsättningarna för antropologernas gamla kulturrelativism har till exempel helt omvandlats av globaliseringen. Även om impulsen – respekt för det annorlunda – fortfarande är gilitig. Den oro relativism väcker hänger ofta samman med att fast grund störtar samman. För en relativist och pragmatist är till exempel mänskliga rättigheter och grundtanken om allas lika värde bara grundat i att väldigt många, kanske de flesta, förenats i slutsatsen att det är bra regler för mänsklig samexistens. De är ett slags tyst kontrakt. När vi slutar vara övertygade upphör de att gälla. Det är ett synsätt som sammanfaller med demokratins, som ju i någon mening innebär att samhällets utveckling är bortom fast kontroll.
 Per Wirtén