Två självmordsbombare i Moskvas tunnelbana. Den ena explosionen strax under ryska säkerhetstjänstens, gamla KGB:s, huvudbyggnad. Ett hus med mörka minnen. För sex år sedan hände samma sak. Jag minns ett fotografi, utan motstycke, inifrån en vagn: avslitna kroppsdelar, trasiga elledningar, utspridda reklamskyltar.

Den ensamma med sprängmedel runt midjan är samtidigt gåtfull och välbekant. Vi känner igen gestalten: rövaren i skogen och gunslingern i nybyggarland. Men med skillnaden att självmordsbombaren inte bara tar andras utan även sitt eget liv. Det ger dem ett moraliskt övertag, skrev den israeliska filosofen Avishai Margalit för några år sedan.

I helgen läste jag Esaias Tegnér i ett anfall av kulturell kvalitetsbildning. ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.” Gör det?

Döden i tunnelbanan kom inte som en blixt i mörker. Den har orsaker och historia. Om uppgifterna stämmer att det var två kvinnor från Kaukasus som tog rulltrapporna till tågen är sammanhangen enkla att förstå; den ryska förödelsen av Tjetjenien och omvärldens tystnad. Våldet lever kvar som djupa pulsslag i månader, år, decennier.  

Självmordsbombaren väcker en fasa som går djupare än krigets. Ögonblicket när en människa trycker på utlösaren, tätt intill andra i en tunnelbanevagn, och försvinner i vitt ljus rubbar existentiella grundfundament. Visst är det självmordsbombarens fria val, att trycka eller inte trycka, som skrämmer oss mest?

Esaias Tegnérs ord är fin tröst och vackert självbedrägeri. Men också ett hopp som vägrat slockna. Möjligen håller mänskligheten på att ge honom rätt. Allt färre dör i allt mer sällsynta krig. Terrordåden verkar inte öka. Självmordsbombares död är rationella val. Med andra öppningar gör de andra val.
 Per Wirtén