Tariq Ali: Pakistan – mellan diktatur och korruption.
Översättning: Gunnar Sandin.
Ordfront.

När larmet lagt sig och kvällen kommer är Pakistan ett förskingrat land. Det mesta ligger sönderslaget. Ingen vet om det ens finns något land kvar. Men varje morgon återuppstår det, som av hemlig magi. Och så kan sönderfallet och plundringen börja på nytt. Det är en förbannelse. Kleptokratins dygnsrytm. Varje dag, samma sak.

Pakistan är landet som aldrig fått politisk ryggrad. Varje försök har lösts upp av korruptionens och militarismens dygder, alltid lika lockande. När andra asiatiska länder tagit språnget in mot den globala medelklassen har Pakistan därför gått motsatt väg. Det sjunker. Analfabetismen är överväldigande. Orättvisorna enorma. Det dagliga kriget mot kvinnorna institutionaliserat. Vem förstår hur Pakistan överlever?

Politikens svarta hål har fyllts av en megalomanisk armé – och kärnvapen. ”Vi må äta gräs i tusen år, men vi ska tillverka bomben,” meddelade Zulfiqar Ali Bhutto 1972. En manifestation av maskulinitet och revanschism.  

Långsamt har detta ihåliga land knuffats in i världspolitikens centrum. Nato bombar i Afghanistan. Talibanerna har gamla fina relationer med både den pakistanska armén och säkerhetstjänsten ISI. Radikalislamistiska självmordsbombare dödar hundratals pakistanier varje år. USA har ökat sina utomrättsliga avrättningar i landets gränsregioner. Kleptokratins regelbundna dygnsrytm närmar sig en som är mer våldsamt oförutsägbar.

Mitt i detta ligger atombomberna på lager. Är det konstigt att man blir nervös?

Tariq Ali bor i London men föddes i den pakistanska eliten, ett slutet socialt system där han fortfarande har tillträde. Han blev trotskistisk revolutionär med mustasch och pistol. Sedan internationellt känd skribent. Marxismen har flagnat. När han nu skrivit sitt hemlands politiska historia har han gjort det som moralist. Om den landaristokrati som tog ledningen 1948 säger han lakoniskt: ”Deras hjärnceller hade förtvinat av brist på användning.” Sedan dess har tillståndet försämrats och nu – när landet leds av den mördade Benazir Bhuttos man Asif Zardari, erkänd korruptionskung och misstänkt för mord på sin svåger – har Tariq Ali ”aldrig upplevt ett sämre läge”. Det ser återigen ut som kväll, men den här gången undrar man om det någonsin kommer en ny morgon. Pakistan är en underhållande, belysande och förfärlig lektion hur en stat gjort noll rätt på 62 år. Botten är nådd. Ingen vet hur man tar sig därifrån.

Pakistans öde är sammantvinnat med Afghanistans och har sedan 1950-talet befunnit sig i det amerikanska imperiets skugga. Men nu för första gången även i dess frontlinje. Det är inte lätt att orientera sig mellan bombplan och självmordsbomber. Allra minst för moralister som Tariq Ali.

Pakistan kom ursprungligen 2008 men har i svensk översättning uppdaterats med nytt efterord. Samma år skrev en annan pakistansk journalist, Ahmed Rashid, den oundgängliga Vägen mot kaos. Han är lika dyster som Ali. Men mer analytisk än indignerad. Mer pragmatisk än radikal. Båda är i någon mening vänster – demokrater och sekularister. Ändå går de skilda vägar. Jag känner igen sprickan från debatter över hela Europa.

De väljer olika svar på frågan om vänsterns uppdrag. Eller åtminstone vad som är viktigast för en global vänster att vända sig mot: USA:s bomber eller de radikala islamisternas löften om totalitär ordning. Vem känner inte igen sig i den frågan?

Tariq Ali förminskar den revolutionära islamismen till ett överdrivet propagandanummer för att ”inbjuda till en partiell USA-ockupation” av Pakistan. Ahmed Rashid redovisar i stället noga islamisternas alla bombkampanjer och varnar för ett pakistanskt inbördeskrig lika oförsonligt som det algeriska på 1990-talet. De ogillar alla bomber, oavsett vem de kommer från. Men väljer ändå helt olika beskrivningar och perspektiv.

I Pakistan väntar kvällens mörker. Deras osämja är kanske vägen tillbaka till ljuset. De finner gemensam tröst i oväntade och spontana folkliga demokratirörelser, senast från landets jurister. Tariq Ali drar slutsatsen: ”Pakistans dilemma har aldrig varit att en upplyst ledning strandat i ett primitivt folkhav. Det har vanligen varit motsatsen.” Samtalet måste hållas i rörelse.
 Per Wirtén