I går såg jag utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia och Etnografisk muséet. Bra. Riktigt bra. Där kopplas rasbiologin, rasfilosofin och kolonialismen samman med bland annat tvångssteriliseringar, normtanken och behandlingen av så kallade "sinnesslöa". Klass, kön och ras vävs samman.  Rasfilosofin var ingen extrem yttring. Den var grundläggande för den moderna nationalstaten.

På DN Debatt i dag skriver Markus Uvell från Svenskt näringsliv om Sverigedemokraterna. Det hjälper "inte att ifrågasätta SD:s trovärdighet, problemet måste kapas vid roten". Helt rätt. Men han slinter i sökandet efter roten, tycker jag. Den egentliga roten är framgrävd på (O)mänskligt. Det är genom ett slutgiltigt uppbrott från rasfilosofins politik vi kan bemöta SD.

I London läste jag Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten. Har bestämt att skippa alla andra böcker om SD som kommit. Det räcker med den här. Lite glanslös, men effektiv. Deras bok bekräftar det jag alltid misstänkt. SD är inte bara ett parti som vilar på rasfilosofins grunder. Det vilar lika tungt på manlighetens. Det är inte bara "svenskheten" och den vita hudfärgens privilegiesystem som ska skyddas, utan med samma kraft även manlighetens.

SD är ett nationalistiskt parti. Den vänster som bemöter dem måste vila på annan grund: kosmopolitikens.

I helgen visar Zita minifestival med dokumentärfilmaren Kim Longinotto. Missa inte. Hon är outstanding. En sån berättare som bara låter kameran gå, inga kommentarer. I synnerhet Håll mig hårt, låt mig gå från en brittisk skola för barn som är aggressiva och hyperaktiva. Den är oförglömlig. Jag tror Kim kommer vara på plats för samtal efter lördagens visning av just den filmen.