Ibland tar skrivandet en evighet. Jag förstår inte varför. Till synes enkla texter kan utvecklas till mardrömmar. I går skrev jag recension till Expressen av Patti Smiths bok Just Kids om åren före genombrottet och vänskapen med Robert Mapplethorpe. En kort text på 2500 tkn. Piece of cake. Men helvete att det blev. Jag tror det tog fem timmars hårt koncentrerat arbete att få ihop det.
Det handlar aldrig om skrivkramp. Jag sätter igång direkt och vet vad jag vill ha sagt. Det är i detaljerna Satan sitter och trycker. Jag tar bort ett ord. Flyttar en mening. Skriver om en annan. Timma efter timma. Alltid hittar jag nåt nytt som är fel. Rytmen haltar. Meningarna är för långa eller för korta. Jag hittar upprepningar. Utslitna ord måste bytas mot andra. Ska jag lägga till ett adjektiv eller stryka ett? Så håller jag på.
Under timmarna med texten reser jag mig aldrig. Ingen flykt. Ingen vila. I går tog jag en promenad för att köpa baguette tioll spenatsoppan jag skulle koka. Det var bra. Då föll de sista formuleringarna på plats. Då kan jag fyllas av total lättnad. Eller också fortsätter texten skava. I morse mailade jag en sista ändring till Expressen. Äntligen klar.
I lördags såg jag äntligen Avatar. En antiimperialistisk saga i 3-D. Lite trist bara att imperiet bara kan besegras på dess egna villkor: nävrättens. Där nånstans finns det amerikanska samhällets begränsning. De kan fortfarande inte tänka att konflikter kan lösas med förhandling och kompromiss. "Va, menar du att dom skulle prata sig ur det där," undrade min 14-åriga dotter som tycker Avatar är ungefär det bästa hon nånsin sett. Ja, det tycker jag faktiskt.
Historikern Tony Judt skrev för några år sedan en fantastisk essä om att skillnaden mellan amerikaners och européers sätt att se på världen och konflikter är erfarenheten av krig på eget territorium: "What Have We Learned if Anything?" Europa drog slutsatser av andra världskriget som står sig. Man valde politiken.
Avatar fick inte Oscar som bästa film. Det fick en annan som också bearbetar Irak och Kriget mot terrorismen. Nämligen Hurt Locker. Men det är en mer konventionell imperiefilm. En John Ford i 2010-talet där ensamma hjältemodiga amerikaner ser barbariet i vitögat.
Tänk om alla amerikaner i stället sett Lost in Translation som vägledande kommentar om USA i världen efter 11 september. Långsökt? Inte alls.
Samtidigt med Just Kids har också en översättning av hennes diktsamling Oskuldens tecken från 2005. Där finns en lång underbar dikt "Iraks fåglar" om krig, sjukdom, död, Virginia Woolf och hennes systerson, Patti Smith och hennes mamma.
Varje förmiddag ligger svarta katter i vår trädgård. I sluttningen med södersol. De sover. Sedan rör de sig som smidiga pantrar mellan påskliljornas knoppar. Jag vill också ligga där i gräset, strax under häcken.