Ian Buruma: Att tämja gudarna – om religion och demokrati (Natur & kultur).

Muhammed som hund i rondell är en plump hädelse. Men också en fyndig figur. Han går inte att undvika, men för att komma vidare måste man runda honom. Jag vet fler figurer med samma status.

Debatten om islam i Europa har skruvats till högsta tonläge. Vad man än skriver är det någon som skickar ursinnig e-post. Ståndpunkterna är trassliga. Samma debattör kan först försvara Lars Vilks rätt att såra en och annan muslim. Och nästa dag protestera för att handskakningsvägraren i Småland sårat en och annan kvinna. Den ena blir en hjälte, den andra en skam. Men säger inte gamla idéer om tolerans och frihet att vi måste leva med båda? Är det så svårt att smälta?

I en ny bok undrar den holländsk-amerikanska författaren Ian Buruma vad som håller på att hända med toleransen. Han är orolig. Muslimsk invandring har utlöst en intellektuell hysteri, med islamofobiska mardrömmar om Euroabia i varje huvudstad. I London frammanas bilden av ett evigt 1938. Varje tecken på tolerans tolkas som eftergifter och Münchenanda. Europa behöver avkylning. Paniken saknar grund. I den andan skriver Buruma.

Hans förra bok, Murder in Amsterdam om hur konflikterna kring islam och invandring tog fart i Holland, utlöste en stor europeisk diskussion, bland annat i Expressen. Taming the Gods är en flackare bok: tillbakalutad, historiserande, öppen. Stilen är Anders Ehnmarksk. Därför blir slutavsnittet om islam i Europa så effektiv stridstext – där återvänder han också till sina gamla kritiker.

Under debatten efter Amsterdamboken försvarades intolerans mot islam med hänvisning till upplysningsarvet. Nu har det blivit allmän retorisk strategi. Buruma noterar att tolerans tolkas som tecken på ett svagt, dekadent och feminiserat Europa. För en del kan bara toleransen räddas med intolerans. En man som vägrar skaka hand bör straffas med indragna statliga bidrag och bannlysning ur välfärdsstatens system. Det är helt galet.

Ian Burumas kritik av den franska sekularismen är hård. Den har utvecklats till den moderna intoleransens intellektuella och politiska centrum. Den leds av föreställningen att religion kan lagstiftas bort ur samhället. När jag hör dess företrädare låter de säkra, men utstrålar rädsla – samma skräck för världen som vägledde Thomas Hobbes. Buruma skriver klokt att idén om tolerans inte kräver minsta respekt för religion, men för religiösa människor.

Arvet från upplysningen är många olika. Ett är den förnuftiga kompromissen, som Buruma envist argumenterat för. Hans bok är en dialog med upplysningens filosofer. Alla tänkte inte som Hobbes.

Några månader innan Burumas nya bok kom en annan: Amartya Sens magistrala The Idea of Justice. Sen avvisar idén om att genom institutioner, som staten, skapa ”perfekt rättvisa”. Det är omöjligt. I stället pekar han på arbetet mot ”minskade orättvisor”, och att det sker bäst i samhällets komplicerade väv av relationer: i hur vi lever med varandra.  

Slutsatsen kan vara att statligt slöjförbud är fel. Men att Nalin Pekgul gör helt rätt när hon tar ställning i den lokala strid för unga kvinnors rättigheter, och mot religiösa manliga moralväktare, som pågår i Rinkeby.

Demokratiska samhällen har länge tolererat reaktionära gemenskaper: Amish i USA, Jehovas vittnen i Sverige. Toleransen tar slut när de försöker påtvinga andra sin vilja. Buruma är omöjlig att missförstå: revolutionär islamister är alla öppna samhällens fiender.

Både jakobinska sekularister och radikala islamister har samma mål: bort med den liberala staten, bort med toleransen, in med Tocquevilles gamla föreställning att islam och upplysning är oförenliga. Deras metod är att skruva upp debattläget, skapa intellektuell och politisk hysteri. Dags för Europa att besinna sig. 2010 är inte 1938. Tolerans innebär att våga engagera sig i andra människor, inte att förbjuda deras kläder eller idéer – hur reaktionära de än kan verka.
 Per Wirtén