Patti Smith: Just Kids. Översättning: Ulla Danielsson.
Brombergs.
Patti Smith: Oskuldens tecken. Översättning: Niclas Nilsson och Marie Silkeberg. Brombergs.

Patti och Robert. New York. Sent sextiotal. De fattiga åren före berömmelsen. Aldrig pengar. Som bäst en grillad ostmacka till middag. Tio dollar i ett kuvert från mamma kunde rädda månaden.

Just Kids är inte i första hand en bok om Patti Smith själv, men en om Robert Mapplethorpe och ännu mer en om deras vänskap, som var en pakt för att kunna överleva. Patti var stadgan när Robert sjönk mot fysiskt sammanbrott. Hon från ett arbetarhem, han från ett privilegierat. Båda på jakt efter sin konstnärliga individualitet. Robert blev den som först hittade hem med kameran. Patti följde efter med musiken och poesin.

Jag vet inte om Patti förstod Roberts bilder. Hon skrämdes av hans dragning till sadomasochism. I synnerhet den där han tryckt in en piska i sin ändtarm. Man gör nog rätt att glömma den ensidiga bilden av henne som hedonistisk ikon. Just Kids avslöjar en amerikansk transcendentalist och puritan. Arthur Rimbaud och Ralph Waldo Emerson. Modernism och kristen barnatro. Patti och Robert.

Berättelsen är enkel. Först hård prövning i vildmarken. Sedan långsam uppstigning. De accepterades på legendariska Chelsea Hotel. Träffade sina mecenater. Gick olika vägar 1972. Så småningom målgång med spektakulära genombrott. Det är svårare att foga samman vem Patti Smith egentligen var under berättelsen.

Horses och Radio Ethiopia gnistrar fortfarande; att höra henne snäsa ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine” är som att stoppa två fingrar i elkontakten. Just Kids har varken elektricitet och glans. Den är förvånansvärt grå. Boken får sitt värde i berättelsen som dokument: om tiden, platsen och Roberts brottning med demonerna. Om villkorslös vänskap som konstens förutsättning.

Redan 1989 avled Robert Mapplethorpe i aids. Patti hade då för länge sedan lämnat New York och glidit bort från den scen hon behärskat, men kanske aldrig drömt om. Var det verkligen rocklegend hon ville bli?

För Patti Smith är konsten en svärmisk uppkoppling till gudarna. Samtidigt med självbiografin kommer hennes diktsamling Oskuldens tecken från 2005 i svensk översättning. Där finns intensiteten kvar, men mjukare och med lätt flyt som snabba fötter över våt mossa. I några enkla nerskruvade avsnitt skriver hon känsligt om förlust och saknad.

Modersgestalten återkommer envist i dikterna. Patti Smiths berättelse om Patti och Robert verkar skriven under påverkan av samma gestalt: den ansvarstagande modern och den bohemiska mannen. Men på ”Horses” var det faktiskt kvinnan som var ansvarslös konstnär och estetisk rebell. Det är skillnad. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den skillnaden.
 Per Wirtén