Filmbilderna från skeppet Mavi Marmara är dramatiska. Människor har flytvästar. Man hör skottlossning. Tre svartklädda kommandosoldater sveper fram och tillbaka med sina vapen. Efter nio minuter tar sekvensen på YouTube slut.

Sedan inträdde den stora tystnaden. Hur många hade dödats? Vilka? Varför? Först vad som måste varit besinningslöst skjutande på ett skepp, med humanitär hjälp, på internationellt vatten. Sedan en lång mörkläggning. Arrogansen är hård som en örfil.

Suddiga israeliska bilder från helikoptrar påminner om förra månadens gatubataljer i Aten, men i version light. Rättfärdigar det dödandet?

Israel har vänt den demokratiska omvärlden ryggen. Budskapet är enkelt: vi delar inte era värderingar, vi respekterar inte era principer. Man har valt bort människors rätt. Man har valt våldet.

Rötan sprids från 43 år av ockupation. Men i synnerhet ringlar den ut från massakern i Gaza, januari 2009. Ouppklarade brott är som spöken; de lämnar ingen i fred. De återvänder vid gryningstimmen. Dödandet på Mavi Marmara kommer upprepas fler gånger, på andra platser, så länge orsaken lämnas utan åtgärd.

Budskapet från Ship to Gaza är enkelt: dags att återigen öppna Goldstonerapporten, inleda förundersökningar vid Internationella Brottsmålsdomstolen och väcka åtal mot de skyldiga. Israel verkar inte förstått globaliseringens konsekvens: att politiska brott inte längre kan ske i tysthet. Rättvisan har lämnat den nationella suveräniteten bakom sig. Den är fortfarande svag. Men den rör sig.

Israels armé har hamnat i en ohygglig spiral. Den drivs ner i mörkret av föreställningen att opposition och demokratisk aktivism kan elimineras med skarpa skott och träffsäkra bomber. Tidigare har de drabbat libaneser och palestinier – nu även medborgare i EU och Turkiet. Föreställningen snuddar galenskap. Den måste få ett slut nu.
 Per Wirtén