Bengt Göransson påpekar ofta att kulturpolitik är ”organiserad anarki”. Det låter fyndigt. Men i hans bok Tankar om politik (Ersatz) får formuleringen ett djupare allvar.

Kontrollbehoven växer på alla nivåer. Betyg i skolan motiveras nu med föräldrarnas behov att kontrollera sina barn. Staten vill läsa allas e-post, polisen filma allas rörelser i staden och storföretagen avlyssna allas begär.

Men central kontroll suddar långsamt ut demokratins nödvändiga oordning. Man kan säga att demokratin är en infrastruktur av regler och institutioner – men inom dem gäller ett anarkistiskt kackel av frihet och ansvar, klokhet och dårskap. Tillståndet är samtidigt befriande och oroande, eftersom ingen kan förutsäga utfallen.

Demokratins innersta kärna är en provokation: allas röst och erfarenhet har samma värde.

Bengt Göransson har levt hela sitt liv i folkrörelseradikalismens värld. Där byggde man gemensamma hus för självbestämmande. Diskussionerna var på allvar: först om livets mening, sedan om medlemsavgifter. I bänkarna växte en skepsis mot centralstyrning och en respekt för ett slags ”organiserad anarki”. När Göransson nu skriver om frihet och människan som medborgare, hans idé om vad socialdemokrati kan vara, kommer tankarna ur de där nu bortglömda husen. Det är en mycket speciell politisk hållning. En filosofi om världen, om myndiga människor och behovet att organisera sig.  

Hans attityd påminner faktiskt om Michel de Montaignes. De delar en tilltro att människor kan finna vettiga kompromisser: men att det kräver en frihet som skapar osäkerhet.

När man beskriver människor som skattebetalare i stället för medborgare upphävs det här gemensamma självbestämmandet. Samhället förvandlas till en stormarknad – och i en sådan kan demokratins anarkistiska myller bara hanteras som valfrihet, aldrig som frihet.
 Per Wirtén