Historikern Tony Judt är död. Inte oväntat. Alla vi som följt honom har vetat att han sedan en tid tynat bort i sjukdomen als. Hans sista bok, Ill Fares the Land, kom i våras. Den dikterades eftersom han inte längre kunde skriva och blev hans politiska testamente. Den börjar så här:

"Something is profoundly wrong with the way we live today. For thirty years we have made a virtue of the pursuit of material self-interest: indeed, this very pursuit now constitutes whatever remains of our sense of collective purpose. We know what things cost but have no idea what they are worth. We no longer ask of a judicial ruling or a legislative act: Is it good? Is it right? Will it help bring about a better society or a better world? Those used to be the political questions, even if they invited no easy answers. We must learn once again to pose them."

Boken är ett intelligent försvar av välfärdstatens och socialdemokratins epok: 1900-talets andra halva. Men som inlägg i den pågående debatten om socialdemokratins politiska vägval är den mindre lyckad. Judt förordar ett slags defensivt försvar av "hemmafronten" där en politik för trygghet blir viktigare än en för frihet. Lite som Göran Persson under 1990-talskrisen: ingen färdriktning mot framtiden annat än att hålla hårt i det man redan har. Jag tror det är fundamentalt fel. 

I en by i Portugals inland började jag läsa Judts mästerverk Postwar nu i sommar. Jag hann hälften av de 900 täta sidorna. En fantastisk story om Europa efter 1945.  Politik, samhälle, kulturhistoria. Grundboken om varför Europa blev som det blev: välfärdspolitik, demokrati, stabilitet. En annan kontinent än den som försvann först 1914 och sedan 1939. Ett försök att få oss minnas lärdomarna, de som nu verkar på väg att upplösas i gammal tanklös marknadsnaivism.

Samma dag som dödsbudet landade nya New York Review of Books i brevlådan. Där fortsätter Judts rätt egocentriska och underfundigt fragmentariska "memoarer". Ett slags följetong sedan i januari. Nu skrev han om King´s College i Cambridge vid 1960-talets mitt. En tid han älskat att återvända till. Brytningstiden mellan det gamla bördsaristokratiska Europa och det nya meritokratiska jämlikhetssamhället – inte utan problem.