I går körde jag hem från Blekinge. Blev så deprimerad av nya sifo-undersökningen att jag inte orkade lyssna på nyheterna. Sju procent efter. Slog av vid varje heltimma. Och sedan tillbaka igen för att lyssna på P3 Dokumentär. 

Milena Agus roman Onda stenar är bara 98 sidor. Skriven med stor list. Den börjar stelbent. Men öppnar sig sedan långsamt för att avslutningsvis överrumpla läsaren. Agus bor på Sardinien där boken också utspelas. En ung kvinna vill veta mer om sin hemliga farmor – och sina egna föräldrar. Stenhus, havet, kvinnors liv, fattiga som utvandrar till sina drömmars städer i Norditalien.

Agus trick är gammalt: hon berättar en historia som visar sig vara en helt annan. Men hon gör det med stor finess. Hela det engagemang man bygger upp för farmodern fövandlas i slutkapitlet till något helt annat. Det fina är att Agus lyckas med illussionen att även hon själv, författaren, blir överrumplad av sin egen berättelse. Jag blev tvungen att tänka genom hela boken – som att repetera den för att förstå den berättelse som låg dold bakom det till synes uppenbara. 

Jag älskar den korta stilen. Inget onödigt. Men människor som blir (just därför?) sammansatta och öppna olösta gåtor. Man tror man förstår, men vet bara en bråkdel. Boken är utgiven av Elisabeth Grates Bokförlag.