Inför valet i Nederländerna skrev jag en rapport om vänsterns vägval med olika röster från Amsterdam. Den finns att ladda ner här. Valet utföll i osäkert läge. Men nu verkar regeringsförhandlingarna närma sig en lösning. Kristdemokraterna och högerliberalerna kommer bilda en svag minoritetsregering med stöd från Geert Wilders islamofobiska Frihetsparti. Just nu vrider sig Kristdemokraterna i inre plågor. Delar av partier säger helt enkelt nej till Wilders. Minimikravet är att de båda blivande regeringspartier tar skriftligt avstånd från Wilders rasism, samtidigt som de förhandlar budget och annat med honom.

För högerliberalerna, som gjorde ett fantastiskt val och är landets största parti, verkar Wilders inte vara nåt stort problem. Liberalernas avliberalisering är en sevärd process – a work in progress. Björklunds Folkparti lär sig från Nederländerna. I synnerhet gäller det Nyamko Sabuni.

Jag fascineras av hur liberala skribenter samtidigt lyckas framställa de nationalistiska och rasistiska partiernas starka ställning i Europa som i första hand ett socialdemokratiskt problem. Senast i raden var Roland Zuidervelds bok Fallet Wilders från i våras.  Jag tycker det verkar vara ett primärt  borgerligt problem.

I Nederländerna är det ingen diskussion att Arbetarpartiet kan samarbeta med Wilders. I Sverige har de rödgröna tagit avstånd från ens passivt stöd från SD i riksdagen. Jag kan inte påminna mig någonstans i Europa där rödgröna partier samarbetar med de nya nationalisterna. Men många där liberaler och konservativa kompromissar fint.

Kolla den här artikeln i brittiska Observer om Sveriges underbelly. Om Göran Lindberg, Stieg Larsson, Kurt Wallander, Littorinaffären, Palmemordet och annat. En del prilligheter, men blicken utifrån är alltid nödvändig.