Den borgerliga sängkammarkulturen dominerar valrörelsen. Då förlorar de rödgröna. Här kan du läsa min kommentar till debattläget på Dagens arena.

Nån borde ge stort kulturpris till Elisabeth Grate. Hennes ihärdiga utgivning av (mest) franskspråkiga romaner är ett andningshål. Jag försöker läsa så många jag hinner. Senast Pierre Magnans Kyndelälskaren som är befriande tråkig och ihärdigt vacker. Ja, vad ska man säga? Det är gammal man som minns sin barndom i en sydfransk liten stad på 1920-talet. Men hur han gör det! Det är en minutiös lagerrensning av minnesbanken: dofter, synintryck, ljud, människor. Jag har vänner som avskyr Frankrike. De envisas med att det är ett snobbigt land. Naturligtvis har de aldrig rest utanför Paris innerstad. Magnans bok kommer från det folkliga Frankrike – en kultur som står urstark, men sällan uppmärksammas. 

Magnan älskar sin egen barndom, men i slutet av 300 täta sidor kommer kallduschen: "Tanken att någon som härstammar från mig och som har blivit till på grund av min vilja ska stå och klamra sig fast vid barnsängens spjälor, skräckslagen inför den oförklarliga värld han har kastats ut i utan att ha bett om det, är outhärdlig för mig och gör mig upprorisk: jag vill inte bli far."

Jag blir trött på alla radikala män som försvarar Julian Assange. Klart han ska a) förhöras b) åtalas om anklagelserna verkar hålla c) fällas om han är skyldig till sexuellt ofredande. Manlig solidaritet med hjältar och "stora män" är motbjudande.

Jag läste Magnans bok i helgen, i en sommarstuga i skogen vid en spegelblank insjö. Efteråt kände jag: nu kan hösten börja.