I går fick jag sms från socialdemokraterna: "I dag kl 13.00 presenterar vi valmanifestet." Jag fick meddelandet kl 14.30. Det säger nåt om hur den rödgröna valrörelsen fungerar: alltid för sent.

Jag läser Henrik Berggrens nya biografi om Olof Palme. Ska recensera till Expressen. Den är 650 sidor i ganska stort format. Jag måste ha läst klart senast fredag för att hinna skriva. Varje gång blir jag lika förvånad över hur ansträngande det är att läsa hårt. Det går långsamt. Jag är ingen snabbläsare. Jag klarar 200 sidor på en dag. 70 sidor i stöten och sedan ordentlig paus för att få tillbaka skärpan. Så fort jag blir trött sviker uppmärksamheten. För att hålla skärpan brukar jag byta plats, från soffan i arbetsrummet, till balkongen, till fotöljen i vardagsrummet och sedan tillbaka till arbetsrummets röda bäddsoffa (under fin affisch från amerikanska facket SEIU: Justice for Janitors).

Naturligtvis antecknar jag. Sidhänvisningar, korta citat, egna tankar, summeringar av bokens innehåll. Allt sparas i små mappar. Jag började 1996. Nästan alla böcker, utom romaner, har fått sin vikta A4:a med noteringar.

Expressen har bestämt att recensionen ska vara lång. Det kommer ta två dagars arbete att få ordning på den. Skriva, slipa, stryka, skärpa. Måste också kolla Kjell Östbergs Palmebiografi och Berggrens förra bok, Är svensken människa?, som har betydelse för hur Palmeboken är skriven. Det är då mapparna med gamla noteringar är värt guld.

Jag har en gammal jordglob bredvid skrivbordet. Just nu står den lite ostadigt. När jag skriver börjar den gunga, och låter då som en klocka. Man kan få hybris för mindre: när jag skriver sätts världen i rörelse.

Nu lunch. Sedan läsning. Synkontroll hos optikern (måste ha nya glas, blir ruinerad) och sedan hem för att fortsätta läsa till jag slocknar. Jag är privilegierad.