Sedan augusti går ett gammalt fenomen i repris genom valrörelsen. Varje dag manas kommunistspöket fram på liberala ledarsidor. Lars Ohly får först ett (K) i pannan. Och sedan följer påståendet att Vänsterpartiet styr det rödgröna samarbetet.

I brist på egen politik demoniseras Vänsterpartiet och hela den rödgröna koalitionen. Kommunistspöket är den politiska tomhetens sista försvarslinjen. Värst härjar det på Dagens nyheter.

I förra veckan beskrev Hans Bergström, tidigare chefredaktör och numera flugig kolumnist, Vänsterpartiet som ”ett oreformerat kommunistparti” (31/8). Det var sant på Lars Werners tid. Men i dag? Underligare är att en annars intelligent skribent som Peter Wolodarski kan beskriva partiets skrivningar om att ett imperium på nedgång, som det amerikanska, kan bli militärt aggressivt som bevis på doktrinär marxism-leninism (5/9). En inte särskilt kontroversiell farhåga om USA:s framtid som delas av många. Och på nyhetsplats får väl Henrik Brors lönebonus varje gång han ropar att Socialdemokraterna hamnat i Ohlyburen. Bärande bevis är en skakig formulering om amerikanska militärbaser.

Man kan betrakta övningarna som bevis på att valrörelser fungerar som intellektuella fördumningsmaskiner. Men borgerliga opinionsbildare vet vad de gör. Vänsterpartiets historiska mörker framkallar fortfarande oro. De som skriver vet att det inte längre är relevant, men vem bryr sig. Valet är så knivskarpt jämnt att det ändå kan bli avgörande.

I själva verket är det påfallande hur Vänsterpartiet vikt sig i gamla hjärtefrågor. Man kan peka på skolpolitiken, skatterna, arbetstiden och massanställningar i offentlig sektor. Tre centrala frågor. Av de tre rödgröna ligger V närmast att kompromissa bort sg. Det mest märkliga är väl att Lars Ohly verkar så genuint glad över samarbetet.

Det finns flera områden där Vänsterpartiet borde fått större inflytande över den rödgröna politiken. I SVT:s intervju i går ställdes till exempel frågor om rättspolitiken och hur det accellererande strafftänkandet kan vändas, men också om individualiserad föräldraförsäkring. Andra områden är integritetsfrågor, övervakningssamhället och mänskliga rättigheter – inte särskilt leninistisk utan klockrent liberal politik direkt från Vänsterpartiet.

Det som stör mest är nog två saker. Det rödgröna samarbetet går till val på reformer och förändring – de borgerliga på i största allmänhet inget alls. Det rödgröna samarbetet verkar bygga på en demokratisk dialog mellan tre partier – det borgerliga har i stället utvecklats till ett mellan moderaterna som bestämmer och tre små stödpartier som gör kullerbyttor i gräset.
 Per Wirtén