Socialdemokraterna har blivit ett parti bland andra. Föreställningen att det är exceptionellt och omsluter landets historia och öde är avslutad. Det är fortfarande störst, men har normaliserats.

Förändringen är ingen revolution. Den har kommit successivt. I samband med Europavalen förra året blev den uppenbar. I söndags slutlig. Jag tror alla socialdemokrater hade vant sig vid tanken. För de flesta av dem gör det ont, men kommer samtidigt bli en lättnad, som att lägga av en sliten ryggsäck packad med gamla prispokaler.

Från det politiska kommentariatet höjs nu röster att den rödgröna koalitionen var orsaken till socialdemokraternas försvagning. Men förhållandet är ju det rakt motsatta: samarbetet var den första konsekvensen av normaliseringen. Socialdemokrater klarar sig inte längre utan andra. Ja, sanningen är värre: de kommer självdö om de inte får nytt liv från andra rörelser. Mona Sahlins hela politiska nervsystem verkar ha fattat just detta. Det är mer än man kan säga om elitskikten i andra socialdemokratiska partier i Europa. Där är krisen därför mycket djupare. Ytligt handlar deras vilsenhet om baksmälla efter svåra valnederlag och personliga vendettor. På djupet ligger allvarligare frågor. Mest en genuin osäkerhet om rörelseriktning: vart ska de ta vägen och vad skiljer socialdemokrater från andra?

Frågorna har utlöst en vidsträckt diskussion som nu rullar fram inom europeisk vänster. I ett tungt vägande inlägg drar statsvetaren Sheri Berman slutsatsen: ”I linje med det bästa ur sin historia måste vänstern återupptäcka och utveckla sitt engagemang för att hantera förändring snarare än att söka hindra den: ta emot framtiden med öppna armar hellre än att gömma sig från den.” För 79 år sedan uttryckte svenska radikaler samma sak med deklarationen: Acceptera! Då lät det som en trumpetfanfar – nu uppfattar de flesta vänsterintellektuella samma ord som en kapitulation. I den förändringen speglas den europeiska socialdemokratins nederlag.

Diskussionen uppenbarar djupa skillnader, inte bara i val av politisk riktning utan även i hur man tolkar samtiden. I en av årets mest uppmärksammade böcker skrev historikern Tony Judt, några månader innan han gick bort, att Europa håller på att omintetgöra alla de historiska framsteg som utmärkte decennierna efter kriget – ”den socialdemokratiska epoken”. Genom en sönderdelning av samhället, betraktat som gemensamt demokratiskt projekt, raseras både trygghet och stabilitet.

I somras presenterade den socialdemokratiska filosofen Michael Walzer en helt annan beskrivning, nämligen att socialdemokratins vilsenhet utlösts av att idéerna vunnit – inte att de kollapsat. Även stora borgerliga partier har under senare år samlats runt de värderingar Walzer kallar ”konventionell socialism”: välfärd, reglerade marknader och demokrati. Den nyliberala vågen blev i sådant fall bara en på ytan.

Vem har rätt: Walzer eller Judt? Eller kan verkligheten vara så sammansatt att båda, på olika sätt, drar viktiga slutsatser?

Socialdemokrater över hela Europa söker en politik. Osäkerheten är stor. I bästa fall kan man börja ana en ny idékoalition, inte olik den svenska rödgröna, där tre moment fogas samman: politik för jämlikhet och trygghet, en grön samhällsomställning och liberala rättighetsperspektiv på integritet och frihet. Mest inspirerande formuleras koalitionstanken i det brittisk-tyska manifestet ”Att bygga det goda samhället” från politikerna Jon Cruddas och Andrea Nahles. De vågar också tackla socialdemokratins ödesfråga: Europa. ”Europa står inför en vändpunkt,” är manifestets första mening.

Kanske är problemet att socialdemokratisk reformpolitik och europeiska nationsgränser förlorat betydelse parallellt. Det räcker då inte att öppna sig för andra partier och sociala rörelser, de måste dessutom öppna sig mot ett europeiskt och kosmopolitiskt jämlikhetsprojekt. Uppgiften är gigantisk. Vändpunkten mer definitiv än någon trott. Normaliseringen av svensk socialdemokrati kan vara första steget mot en europeisering. Vägen ut.
 Per Wirtén

Tony Judts bok Ill fares the Land kommer på svenska i vinter. Michael Walzers artikel finns i senaste numret av amerikianska tidskriften Dissent. Sheri Berman, Jon Cruddas och Andrea Nahles kan läsas i Fronesis temanummer ”Socialdemokrati” från i våras.