I dag var recensionsdag för min nya bok Där jag kommer från – Kriget mot förorten. Det blev omdömen att bli glad av. Roligast var Göran Greider i Expressen: "När han på slutet av sin vandring når mitt eget Årsta hälsar jag honom som en Che Guevara." och "Han har kommit för att ge de moderna förortslandskapen en historia, ett nytt självförtroende och därmed kanske också ge storstaden tillbaka till dem den tillhör." I Borås tidning skrev kritikern att "den har alla förutsättningar att bli en klassiker."

Tack. You saved my day. Men Che Guevara? Köp boken direkt från min hemsida. 150 kr + porto. Klicka på bokomslaget uppe till höger så ser du mer.

I dag skriver jag på Sydsvenskan om socialdemokratins europeiska kris. Läs här.

Och här är mina tankar om varför de rödgröna förlorade valet. Jag väljer tre tidpunkter/händelser som jag tror förklarar:

1. December 2009. Skandalen med regeringens misshandel av svårt sjuka i förändringarna av sjukförsäkringen briserade som en bomb i tidningarna. Människor blev upprörda. Det var öppet mål för de rödgröna. De hade vetat länge att stupstocken skulle slå till med stora utförsäkringar just den här månaden. Men ingen – ingen – hade tagit fram ett färdigt förslag, eller åtminstone en liten preliminär skiss, hur de rödgrönas politik för bättre sjukförsäkring, rehabilitering och färre sjukskrivan skulle se ut. De var mot regeringens politik. Men de hade ingen egen politik. Ingen egen reform. Att återvända till det gamla ville ju ingen, inte de rödgröna heller. Det var ett politiskt fiasko. Jag minns fortfarande hur förbannad jag var. Vad hade Veronica Palm (som var SAP:s talesperson för socialförsäkringsfrågor) ägnat sig åt den hösten? Inte sitt jobb i varje fall.

2. Maj 2010. De rödgröna presenterade skuggbudgeten. Alla var imponerade. Men så kom attacken mot nya fastighetsskatten. Det var ett perfekt förslag. Inga vanliga löntagare skulle drabbas, bara de med hög lön. Bara drygt en procent av landets fastigheter. Löjligt få hus även i Stockholm. Ändå lyckas de rödgröna inte försvara skattehöjningen. De förlorade debatten om t.o.m. denna lilla extremt riktade skatt. Ridå. Veckan efter var de borgerliga förbi i opinionsmätningarna. Konsekvensen är förödande: Skattehöjningar kommer vara tabu de närmaste 15 åren i svenska valrörelser.

3. Första veckorna i september 2010. Fastighetsskatten blev ett karieshål som moderaterna kunde fortsätta gräva i och utvinna massor ur. De fick valrörelsens första viktiga skede att på så vis bara handla om skatter. De rödgröna misslyckades totalt med att skifta frågor och sätta sin agenda: massarbetslöshet, utbildning, investeringar i infrastruktur och sjukförsäkringsfrågan. Miljöpartiet verkade helt frånvarande, vänsterpartiet  var svagt och det socialdemokratiska kampanjmaskineriet var förvirrat och vilse. Det blev tredje valrörelsen i rad som SAP:s valrörelse var svag och utan koncentration. Mona Sahlin var stark i varenda utfrågning och debatt – starkare än jag någonsin sett henne – men vad hjälpte det? Moderaterna styrde. 

A. De rödgrönas skuggbudget och deras valmanifest var bra. B. Men man måste ha en tydligare reformagenda. C. Socialdemokraternas kampanjmaskineri måste granskas, det här kan ju inte upprepas en gång till. D. Vänstern måste sluta backa in i framtiden, och i stället vända ansiktet mot den. Det som skett de senaste ett och ett halvt åren är väldigt lovande, arbetet behöver fortsätta. E. Tro inte att SAP måste gå till "vänster". SAP förlorade enligt vallokalundersökningarna många många fler röster till moderaterna än till Vänsterpartiet (nästan inga dit).

Nu ska jag fira recensionerna med mat och en flaska fransk Pinot noir. Suburbia forever!