Ge Sverigedemokraterna platser i utskotten för guds skull. I alla formaliteter ska samma regler och praxis som gäller andra partier även gälla SD. Viktigt, viktigt. Är det inte demokratin och justa spelregler vi vill försvara?

I går skrev P-O Enquist i Expressen om den farliga tystnaden: "Medierna har hos oss valt vägen att säga NEJ!, men inte mer. Det är ett nej som skapar nyfikenhet, men inte iskallt klart ljus."

Det är samma attityd som Carsten Jensen argumenterat för (i DN 3/6 2010): "Ska Sverigedemokraterna hälsas välkomna i riksdagen? Det tror jag de ska. Det kommer kanske se ut som en förlust av politisk oskuld för många uppriktigt demokratiskt tänkande människor i Sverige. Men det är i sådant fall en nödvändig förlust: Nosferatu dör först när han träffas av solens strålar, och i en demokrati är det debatten, kanaliseringen av konflikter och åsiktsbrytningar, inte tabuering, bojkott och tystnad som är solskenet."

Jag ansluter mig till Carstens och P-O:s synsätt.  Nu hör jag överalllt att SD ska stoppas. Ja, men frågan är om det inte rymmer en missuppfattning. Kampanjer mot SD kommer inte rubba dom en mm, bara ge mer stöd. Plus att de som kampanjar i praktiken accepterat SD:s agenda och agerar på deras villkor. Enda sättet att besegra SD är det klassiska i politiken: att presentera bättre politiska lösningar på svåra frågor, att koncentrera sig på det egna spelet, inte motståndarnas och på så vis erövra debattens grundförutsättningar.

Uppdraget är att formulera en hoppets politik – i motsats till SD som vilar på rädslans politik.

I dagens DN skriver Peter Weiderud bra om SAP:s kris. Tyvärr lider han av missförståndet att SAP återigen ska försöka bli samhällsbärande. Annars riktigt bra.