Jag har inte läst Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan, men däremot olika artiklar hon skrivit om surrogatmödraskap i samband med boken. Senast i bang. Jag tror hennes kritik träffar rätt. Det frivilliga mellan vänner, bekanta, nätverk är svårt att ha synpunkter på. Men det är ju, som hon säger, den industriella verksamheten diskussionen måste gälla.

"I dag är det en global industri, där fattiga kvinnor i tredje världen och arbetarklasskvinnor i väst amvänds som avelsdjur åt jordens rikaste." Om man byter "avelsdjur" mot "graviditetsmaskiner" blir det kanske mer korrekt. Men hennes huvudpoäng är svår att ducka för: exploateringen.

Det finns en aspekt jag inte sett att hon tagit upp. Surrogatmödraskapet drivs innerst inne av biologism, av längtan efter genetisk avkomma – förr skulle man sagt: att upprätthålla blodslinjen. Föräldrar ska ha biologiska barn. Ett återvändande till en unken och sluten familjeideologi baserad på äkthet. 

Att adoptera barn innebär raka motsatsen: att familjen inte bygger på biologiska samband utan kärlek. Man kan säga att den utvidgar Ellen Keys kärlekstanke från äktenskapet till familjen. Adoptionstanken har, tillsammans med alla andra öppna familjebildningar, bidragit till en friare syn på både individ och familj. Surrogatsmodellen stänger den dörren: tillbaka till längtan efter biologiskt äkta familjer. Det är nåt sjukt i sådan längtan. Nåt reaktionärt. En gissning är att den kristna högern så småningom (kanske redan?) kommer uppmuntra surrogatsmodellen för att på så vis krympa adoptionstanken.

Den emancipatoriska idén bör ju vara att ALLA som klarar ta ansvar för barn ska tillåtas adoptera: homosexuella par, ensamstående, heteropar. Inte att öppna för surrogatidén.

Missa för övrigt inte Aron Etzlers ovanligt bra ledare om valnederlaget i Flamman. Att bara ropa "gå vänsterut"  är inte längre hållbart svar. Valresultatets budskap har nått ända in till Flamman.