Jag reagerade hårt på Marcus Birros epos i Dalarnas Tidningar. Det väckte ont blod. Jag ska förklara.

Hans krönika ligger nu i mitt klipparkiv. Jag tror helt enkelt den kan bli stilbildande för hur det svenskdemokratiska kulturkriget kommer se ut. Hoppas jag har fel, men så här: min spaning är att "invandraren" som hot och utpekat problem just nu ersätts av "muslimen" . Det är ett skifte som är i full gång. Wilders är föregångare. Han pratar inte alls om invandrare – men överenskommelsen med holländska regeringen visar att han fortfarande i första hand är mot invandring. I stället är det islam och muslimer som gäller. I Sverige börjar också "muslimen" ta mer och mer uppmärksamhet. Se hur man beskriver miljonprogrammets områden. Glöm inte Försvarshögskolans "undersökning" av Rosengård. Med skiftet från "invandraren" till "muslimen" följer också ett politiskt från integrationspolitik till säkerhetspolitik. Den där förändringen eller förskjutningen är inte alls klar. Men den händer.

Birro börjar med ett mord på en ung kvinna i Göteborg. Fullständigt omotiverat byter han mitt i krönikan spår till "de militanta muslimerna" som han "hatar" för de tvingar Birro till "ett slags underkastelse". 

I den korta krönikan läggs ett pussel där hans utbrott mot olika saker kopplas samman: mord, tortyr (den unga kvinnan misshandlades mycket svårt), terror, fattiga stadsdelar som han kallar ghetton och "stinkande avträdeshögar" , kriminalitet, muslimska män och "missanpassade människor". Tillsammans bildar de en mental karta av akut hot. Han själv är hotad. Om vi inte vaknar förlorar vi "vårt eget land". Det är en svenskdemokratisk karta.

I går såg jag Geert Wilders sexton minuter långa film Fitna. Den passar in på samma kartblad.