Jesper Huor: I väntan på talibanerna. Afghanistan inifrån. (Ordfront).

Det kommer nyheter från Afghanistan varje dag. Men ingen journalistik. Jesper Huor belyser frånvaron genom att göra det ingen vågar: vara på plats. Han åker taxi, flyger, väntar, oroar sig, dricker te, gör inga scoop, inget sensationellt över huvud taget – men han gör det. Månaderna går och till sist är han klar att berätta. Det är då text förvandlas till journalistik.

Huors poäng är mångfalden: folken, provinserna, människorna – alla öden och överlevare. I varje stad finns något oväntat. Han tar ställning för människors minnen, för deras längtan efter trygghet och frihet. Frågorna om kriget och politiken är däremot svårare. Hans instinkt är skeptisk. De med mer bestämda uppfattningar – för eller mot – kommer bli frustrerade.

Afghanistan är ett patriarkalt järnsystem. Kvinnors rättigheter och mäns våld är krigets brännpunkt. Huor letar efter de som vill ut ur systemet; de modiga, beslutsamma, uppgivna, cyniska. En del är svåra att glömma. Han drar slutsatsen att deras vilja till frihet är ”ett mål värt att ta strid för”. En annan dag noterar han uppgivet att ”Afghanistan är ett jävla land”.

I väntan på talibanerna är ett till formen synnerligen enkelt reportage. Ingen vinnare på stilpoäng. Ingen banbrytare i sofistikerad analys. Värdet ligger i den okonstlade metoden att få följa med honom in i rum eller längs dammiga gator och lyssna på människor. Under tiden tror jag Huor upptäcker att allt detta besinningslösa våld egentligen inte handlar om främmande soldater, men om ett inbördeskrig som pågått i decennier. Och landar i slutsatsen att det, trots alla komplikationer, är begripligt. De han möter formulerar det på olika vis: som ett mellan modernitet och tradition, eller frihet och tyranni, eller de små gemenskapernas trygghet och den stora världens intrång. Vem som skjuter, bombar och belägrar är däremot inte alltid enkelt att veta.
 Per Wirtén