Någon skjuter Malmöbor som verkar ha invandrarbakgrund. Det är som en mardröm i repris. På SVT:s Kulturnyheterna grubblade man i torsdags varför medierna är ”så snabba” att dra paralleller med Lasermannen. En underlig fråga.

Då var det Ny demokrati, nu är det Sverigedemokraterna. Då ansågs flyktingar ovälkomna. Nu beskrivs muslimer, i synnerhet i Malmö, som säkerhetspolitiska problem. 2010 är samhällsklimatet mer tillskruvat än på decennier.

Skjutningarna utspelas i ett politiskt sammanhang där bara en samtidsblind kan undvika frågan om det finns rasistiska drivkrafter bakom fingret på avtryckaren. Dansk polis vill återupprätta gränskontrollen vid brofästet – men bara för de med mörkare hudfärg. Jag läser det i morgontidningen samma dag det kommer nyheter om två nya mordförsök. I Köpenhamn har landets statsminister förklarat i riksdagen att han vill riva hemmen i fattiga stadsdelar – de beskrivs som hot mot en danskhet ingen kan definiera. Var går gränsen att göra våld mot en människas hem och en människas kropp?

Jag bläddrar genom den senaste månadens utrikesnyheter. I Nederländerna bärs regeringen upp av en islamofob som darrar av hat. Över hela Europa tvingas romer på flykt, efter att deras hem först slagits sönder. I Ungerns parlament glänser folkvalda i fascistuniform. Intellektuella förklarar i kör, med fina ord, att mångkulturen är en olycka som nu ska avslutas. Hotet mot Europa koncentreras i två bilder – minareten och burqan – som de flesta bara ser på teve.

Kulturnyheternas fråga är fel ställd. I själva verkat var ingen ”så snabb”. Det märkliga i rapporteringen är ju motsatsen: att det krävdes 15 skadade, en död och månader av skjutande innan frågan ställdes öppet på första sidan. Kan även långsamheten förklaras av samhällsklimatet?
 Per Wirtén