Såpan Spårväg City fortsätter. I dagens SvD är fin artikel om hur man bygger trots siffror visar att behovet är litet. Men där behovet är stort, som med Spårväg Syd och andra tvärbanor utanför tullarna, byggs ingenting. Moderaterna i SL och Stockholms landsting säger att spårvagnen genom gammelstaden ska "skapa en storstad i världsklass". Men de tänker bara på den ytterst lilla begränsade del av staden som ligger innanför tullarna, där bara en liten bråkdel av storstadsborna bor.  Verkar som att kollektivtrafik också ska bli reserverat för de redan privilegierade delarna. Resten får ta bilen eller långsam buss. 

Har vi förlorat förmågan att se staden – hela staden?

I NY Review of Books skriver Christopher de Bellaigue ny artikel om sönderfallet i Afghanistan. Pessimismen är samma som hos Ahmed Rashid och Anders Fänge. De som argumenterar för omedelbart tillbakadragande, t ex Pierre Schori, gör just dessa tre till "sina". De blundar för att de hela tiden argumenterat för att den militär närvaron, kriget mot talibanerna, är motiverat. Deras pessimism verkar tilltagit inte bara för politikens förfall men också för att utländsk militär börjat packa för att åka hem. Deras analyser är mer komplicerade, mer sammansatta, mer ambivalenta än bara antingen åk hem eller bomba mera. Jag gillar deras uppriktighet. Man märker hur ont de har när de skriver.

Snart dags för kompromiss mellan M och S om Afghanistanfrågan. Medan vi väntar kan man läsa det dystra slutet på de Bellaigues artikel:

Afghans associate bureaucratic arrogance and corruption with the Karzai government, and it is unlikely that it can be redeemed in their eyes. They also associate corruption with the occupation. But the occupation is needed to prevent the country from collapsing into civil war on a much larger scale than is currently the case, and there is no obvious and appealing alternative to the Karzai government. Were the Americans to leave Afghanistan, it is likely that Tajik warlords would take power in Kabul, leading to an intense and disastrous struggle with the Taliban and their allies in the south. The best that can be hoped for is that changes in American policies will help Karzai press for political reconciliation, and that new partnerships will be formed that express the interests of Afghanistan’s different communities and their shared yearning for peace.

In the meantime, the war intensifies, with no sign of real victory in sight. The errors of the past—installing Karzai, imposing a centralized system that barely takes into account local power structures, tolerating vast corruption—have made the war harder for the US to fight. It is far from clear that Obama has the vision and courage—or the political support at home and among US allies—to devise policies that can end it.

Och här finns en annan tämligen dyster artikel. Min ledare om de irakiska krigsdagböckerna: Den amerikanska tumören.