Det tog mig en månad att läsa Thomas Manns sista roman Doktor Faustus. Den skrevs i landsflykt, USA, under Tysklands sista dagar när arméerna från öst och väst långsamt rullade fram genom Manns gamla hemland. Jag minns inte när jag senast läste en så oläslig roman. Men jag gav mig fan på att nå slutet och överleva prövningen. Och jag klarade det.  Jag lyckades följa hela berättelsen om tonsättaren Adrian Leverkühns liv: sålt till djävulen och därför efter förbestämd tid hämtat "hem" när han kastas in i mörker och blir barn igen.

Jag tänkte det skulle vara berättelsen om hur hela den kulturella tyska borgerligheten sålde sig till djävulen för att sedan tvingas betala priset när Riket störtade samman. Men jag hittade nåt annat. En om undertryckt manlig homoerotik, förklädd som vänskap, hat mot kvinnor (antingen mödrar som skapar liv eller unga kvinnor som sprider grym död) och antydd längtan efter unga vackra pojkar. Skulden som måste återbetalas till Djävulen handlade inte om politik men om sexualitet. Kanske Thomas Manns egen.

När jag nådde sista sidorna, och meningen "en riktig mänsklig förståelse räcker för allt", insåg jag att jag fått belöning för hårt arbete. Tragedin ligger kvar som en mäktig efterklang. Den fyller hela mitt arbetsrum.

Det påminner mig om när jag var yngre. Jag har aldrig tillhört de intelligenta och snabba, de som fattade allt redan när de var 25. Jag läste bok efter bok – filosofi och teori – som jag inte förstod mycket av. Men jag bara fortsatte traggla dessa obegripliga böcker: Nietzsche (rolig), Marx (seg), Lukacs (det värsta jag nånsin prövat), Adorno (herregud). Jag hade bestämt mig för att erövra nåt jag inte hade, och inte fått genom några universitetsstudier. Att läsa Doktor Faustus kastade mig tillbaka. Envishet vinner. Bildning är ett maratonlopp.

Hösten är mild på ett melankoliskt sätt. Förr tyckte jag våren var melankolisk. Då var jag kanske nervös att vara ung. Nu mer nervös över åldrandet.

Vid lunch pratade jag om min nya bok på Stadsmuseet. Fullsatt och folk som fick vända i dörren. Längst fram satt min historie- och samhällslärare från gymnasiet, Bertil E. Den lärare jag minns mest och helst. Han är 82 år nu och köpte min bok. Det kändes stort.

Nu ska jag till biblioteket och lämna tillbaka Doktor Faustus till magasinet i källaren.