Bob Woodwards berättelse inifrån maktens slutna rum i Washington – Obama's Wars – hör till det märkligaste jag läst. Man hamnar mitt i de diskussioner, uppgörelser och gräl som mejslade fram USA:s strategi i Afghanistankriget under förra hösten fram till Obamas tal där han ökade antalet soldater med 30 000 och satte sommaren 2011 som datum när samma soldater ska börja tas hem. Repliker är exakt återgivna. Man får höra Obama muttra "I´m pissed off" om generalerna maktanspråk. Woodward är som en avlyssningsbugg. Alla källor är anonyma. Och man läser den med samma sug som Jonathan Franzens nya roman.

Flera saker är uppseendeväckande och kritiken av Bushadministrationen förödande. När Obama samlar rådgivare och militär upptäcker de att kriget gått på autopilot sedan 2001. Det finns ingen strategi. Inget mål. Inte ens en definierad fiende. 

Samtalen utvecklas till en seg maktkamp mellan politiken och militären, formerade i två tydliga block. Generalerna är som barn. De har vant sig vid att få allt de pekar på. Nu kommer en president som ställer frågor och säger nej. De blir chockade. Ja, de förstår inte ens vad han säger. De lägger hård press, de obstruerar beslut, de ignorerar Obamas önskemål, de lägger sig i politiken. Till sist blir det som en uppgörelse med bara knogar på bakgården. 

Det politiska lagets grundackord är: Vi tvivlar på allt. 

"This was a contest that pitted the president against the military establishment. Donilon [nyckelspelare i det politiska laget] was stunned by the political power the military was exerting. But, he reasoned, the White House had to be the longdistance runner in the contest."  Nyckeln var att presidenten måste ha stenkoll på alla detaljer och veta precis vad han ville – annars skulle Obama nu upprepa Lyndon B Johnsons misstag i Vietnam. 

Joe Biden är den som hårdast ifrågasätter generalerna. Hillary Clinton den som alltid står solidarisk med samma generaler och faktiskt helt lämnar det politiska laget i stridens hetta. Mellan Obama och Clinton skönjer man en avgrund.

Och Obama? Han förblir berättelsens blanka mittpunkt. Han framstår som kontrollerad, intellektuell, extremt seriös och en misstänksam främling inför hela den militära krigskulturen.

I december ska strategin utvärderas. Beslut ska tas om truppnedskärningar. Det blir en rysare. Del två är given.  

I  dagens Expressen skriver jag kort om Thomas Sjöbergs kungabok, Woodwards presidentbok och alla anonyma källor.