Jag hör fromma förhoppningar i radion. När Sahlin nu avgått kan den riktiga diskussionen – den om politiken – ta vid. Är det nån som tror det på allvar? Inte jag.

Stig-Björn Ljunggren ligger nog närmare sanningen när han i P1 Morgon spekulerade i en konspiration från partiapparaten och mediokratin att ge Sahlin silkessnöret, men att hon förstod och förekom dem. De som blockerat hennes politiska arbete är de som inte vill ha ett parti med politik. De vill fortsätta lulla omkring i nollpolitiken från Perssons dagar. De vill skydda sina maktpositioner och lönekuvert. De vill inte ta risker. De har inga idéer. Och ingen vilja.

Jag har underskattat det hot Mona Sahlin utgjorde mot den här trygghetsknarkande partiapparaten – de som drömmer om Sven-Erik Österberg som partiledare fram till den dag när någon trevlig ung man med slips kan ta över administrationen av den egna folkhemshistorien. 

Sahlin var den enda i SAP:s ledning som hade en idé om framtiden. Och som vågade säga den – först i sitt installationstal och sedan i sin bok. Jag har skrivit blogg om boken förut och tänker inte upprepa mig. Men vem annan i det Socialdemokratiska partiets ledning har sagt någonting, ens det allra minsta? Kan någon tipsa mig. Finns det nåt jag missat?

Mona Sahlins misstag var att hon hade ambitioner att förändra. Och att hon ville vara en demokratisk ledare. Det var uppenbarligen en omöjlig kombination.