Vi har passerat in genom rädslans politiska portar. Nu hörs hur de långsamt sluts bakom oss. Hoten mot trygghet har ackumulerats: bomber i tunnelbanan, utslagning från arbetsmarknaden, klimatförändringar och ifrågasatta identiteter. Konsekvenserna av finanskollapsen 2008 förändrade slutligen hela samtalskulturen. ”The Age of Fear”, skrev historikern och socialdemokraten Tony Judt i sin sista bok Ill Fares the Land innan han avled i somras. Den som erbjuder starkast trygghetslöften vinner framtiden.

Jag föreställer mig hur Judt nu ror över en stilla skogssjö, lutar sig över relingen och ser det sjunkna Atlantis förvinna genom klart vatten. I förändringen finns en touch av Gustaf Frödings dramatik: ”Härligt begåvat / sjunket, förfallet, / sist till sin undergång bragt!”. En gammal epok sjunker och en ny stiger till ytan.

Under trettio år har folken i västra Europa levt i välfärdens och den sociala demokratins skördetid. För politikens ofta ganska puritanska arkitekter blev utfallet säkert oväntat: individuell frigörelse, konsumism, normkritik och marknadsliberala begär i en underlig kombination av generös tolerans och grym hänsynslöshet. 2008 kan ha inneburit både symbolisk och faktisk slutpunkt. Jag känner ingen glädje, bara onda aningar.

Europa sveps i stället in i en konservativ våg, som stiger upp från kontinentens historiska mörker, med löften om den efterlängtade tryggheten. Den lovar att återskapa normer, fasta sanningar och hierarkier, stabilisera familjen, nationen och kulturen. Geert Wilders och Pia Kjersgaard är rörelsens radikala avant-garde som effektivt vidgar det konservativa rörelseutrymmet. Muslimen är det existentiella och EU det politiska hotet. Båda måste undanröjas för att ge plats för deras konservativa restaurering.

Nyliberaler försökte begränsa demokratin med marknadsfundamentalism. Den konservativa vågen är inte främmande för att helt ställa in den.

Socialdemokratins och den historiska vänsterns nuvarande europeiska kris kan tolkas utifrån hela detta hotande skifte – från frihetens till rädslans politiska epok. Att Mona Sahlin tvingades gå kan till och med uppfattas som symbolisk vändpunkt. Hennes politiska gärning stod i strid med politikens nya regelböcker. Att Sverigedemokrater hatat Sahlin mer än någon annan svensk politiker är konsekvent.

Samtidigt koncentrerar vänsterdebatten fortfarande sin kraft på viktiga strategier mot nyliberalismen. Den brottas med det sjunkna Atlantis, när den stora striden nu väntar på annat håll.

Jag skräms av vilka böcker jag börjat läsa för att förstå: Herbert Tingstens bortglömda studie om fascismens maktövertagande i Italien och Thomas Manns oläsliga tyska drama Doktor Faustus. Närmar vi oss verkligen liknande lägen?

Socialdemokratins framtida utmaning och motpol är konservatismen – från den lätta varianten i Elise Claesons underskattade spaningar på Svenska dagbladets ledarsida till den oförsonliga i ungerska parlamentet. Europas blå regeringar domineras inte längre av nyliberala program för nattväktarstaten. I EU-kommissionens förslag till ny strategi, EU 2020, är nyliberala värdesignaler bortsopade. Vakna borgerliga politiker har uppfattat den nya situationen och rört sig mot konservatismens gamla mittcirkel: där sandpapprar de bort avant-gardets vassa hörn och omvandlar deras hat till smidigt formulerad distansering från EU, invandring, mångkultur och rörlighet som intellektuell och politisk princip. Staten omvärderas från hot mot indviden till skyddsvärn för vit kristen kultur.

Den strategiska frågan är samma som Olof Palme brottades med när nyliberalismen blåste in från Kalifornien: kooptera eller konfrontera. I Sverige blir valet av Mona Sahlins efterträdare ett första tecken på vart ännu halvt omedvetna känslor rör sig.

Anpassningen vinner mark. I Danmark verkar den erövrat nästan hela den politiska vänstern. När jag besökte Amsterdam i våras blev det uppenbart hur socialister och vänsterliberaler börjat följa liknande mönster. I ett mail konstaterade en intellektuell socialist att vänsterns problem är alla kvinnor och invandrade i partiledningarna. När någon kommer utifrån och ställer frågor sprider det irritation; man anklagas att inte förstått den nya trygghetens förnöjsamma avskärmning – den som fick de konservativt restaurerade kvinnorna i Stepford Wives att alltid le. Ingen verkar ställa frågan om det inte finns andra mer frihetliga idéer om trygga liv än konservatismens.

De nya konservativa anfallen har djupa rötter i Europas idéhistoria. De siktar in sig på efterkrigstidens försök att tämja just det arvet: avnationalisering, europeisering och öppnade gränser. Måste då inte det radikala svaret förläggas till samma arena, nämligen Europa?

Nyligen hörde jag den italienska vänsterledaren Massimo d’Alema dystert beklaga vänsterns största misstag: att inte ha drivit Europafrågan med större energi än någon annan. Det är ännu inte för sent – men snart – att konkretisera Willy Brandts löfte från 1968 om en ”social europeisk union”; en som genom demokratisering och politisering kan hålla rädslans politiska epok i hårt schackläge.
 Per Wirtén