Bajen speedway är tillbaka i Elitserien. Nästa år kan man åka till Gubbis och spana in dramatiken i startkurvan.

Gubbängen torg har blivit fint. När 1950-talets små centrum längs tunnelbanan restaureras blir de precis så vacka som de var tänkta. Men nu med fem decennier erfarenhet i stenläggningen. Vid torget i gamla biografen City finns Teater moment. De spelar Ett drömspel, har fått ovationer i alla tidningar och när jag var där i fredags vill applåderna inte ta slut.

Strindberg är kraftigt remixad. Föreställningen börjar med "Strawberry Fields" men nu som "Gubbängen Fields" where nothing is real. Den slutar med U2. Och utspelas på torget framför Citybiografen. I början provokativt långsam – när Birgitta, alltid berusad i leopardtights – lyssnar på gammal svensktopp i åtta minuter utan att något annat händer blir publiken så nervös att den börjar fnittrar. Tid och rum flyter.

Det är tung melankoli – som det ska – men med snyggt avvägd lätthet. På slutet tar drömspelet språnget ut i det globala klassamhället med kort föreläsning till diabilder. Det är synd om människan. Men det inlåsta helvete Strindberg brottades med – äktenskap, grusade förhoppningar, tomma drömmar – framstår i skenet av diabilderna som i-landsproblem. Hela föreställningen kastas in i tvivel över sig själv. Men räddas tillbaka av Hasse o Tages sång om "Ett litet glas öl". Ja, det är skitsnyggt gjort. Jag får rysningar när jag minns.

Min yngsta dotter går i nian. Hon hade ont i halsen och var neggig innan vi kom fram till Gubbängen. Tre timmar senare hade hon fortfarande ont i halsen, men sken som en sol på vägen hem.

Teater Moment spelar tre dagar i veckan. Skippa Stadsteatern. Gubbängstorget är vackrare än Sergels torg.