Sverigedemokraterna säger att det finns en specifik svensk kultur – svenskhetens konst – som ska vara svenskarnas bidrag till den stora världskulturen. Sverige framställs som en homogen mosaikbit i den stora globala kulturmosaiken. Det låter fint. Men bara så länge man inte tänker efter.

Jag har många gånger funderat vad Sveriges bidrag skulle kunna vara. Romanen? Knappast. Måleriet? Inte alls. Filmen? Mest pekoral. Ja, det finns enskilda konstnärer förstås, som Bergman och Strindberg. Man jag tänker på större sammanhang där saker gjorda i Sverige har hög nivå och unikt tilltal.

Egentligen kan jag bara komma på två saker. Det ena är arkitektur och stadsbyggande under 1900-talet: Stockholms stadshus, stadsbiblioteket, Skogskyrkogården och andra statusbyggnader, men också de vanliga flerfamiljshusen, parkerna och torgen från 1940- och 50-talen; de som utmärker svensk stadsbebyggelse, i synnerhet så kallade förorter. Det andra är de hemlighetsfulla polskorna med sitt ofta vemodiga svårfångade skimmer. 

Men hur svenskt är det? Polskorna invandrade från Polen. Och arkitekturen lånade från Rom, Florens, Athen, Istanbul – de stora världsstäderna.

Konst har alltid varit på vandring. Den upphör aldrig. De bästa polskor jag hört på senare år har spelats av spelmannen Ellika Frisell och koramästaren Solo Cissokho från Senegal. Rötter kan aldrig skiljas från rutter. Konst kan inte skiljas från migration; de är sammantvinnade. Det är egentligen självklart. Men måste upprepas. Konsten är en migrant.

När SD vill förbjuda kulturstöd till "mångkulturella projekt" på skolor och muséer slår de krokben för just den svenskhetskanon de vill etablera. Deras jakt på äkta svenskhet är förgäves. Men kanske just därför så användbar för dem. Deras egentliga syfte är ju att inskärpa rädsla och att lägga locket på: vissa frågor ska vi inte få tala om.

I helgen såg jag Vredens druvor för första gången på säkert 25 år. Det måste vara John Fords bästa. En av få där filmen är bättre än romanen. Fotot. Ljuset. Skuggorna. Mmm. Jag älskar klassisk svart vit Hollywood. Även det ett epos om migration. Från Oklahoma till Kalifornien. Skrämmande nära de upplevelser en migrant 2010 på väg från Mali till Frankrike, eller från Afghanistan till Sverige, tvingas genomgå. Migranter och migranters fiender är återupprepningens historia.

När jag såg filmen påmindes jag att även amerikanska delstater på 1930-talet hade gränskontroller, med gränspolis. Familjen Joads bil blev genomsökt och kontrollerat. Vi tror USA alltid varit enat. Men de sista stegen togs ju så sent som 1960-talet med Medborgarrättslagarna och LBJ:s krig mot fattigdomen. Och slutligen av shopping och mallkulturen. Det finns en spännande historisk tillbakablick på delstaternas långa självbestämmande i senaste Dissent. Det ger lite perspektiv på EU och Europa.

Tidigare har vår trädgård genomströvats av vildkatter. Många. Nu är alla plötsligt borta. Var har de tagit vägen?