The Politics of European Citizenship
Peo Hansen & Sandy Brian Hager
Berghahn Books

Medborgarskapet har förvandlats från rättighet till privilegium. I Europa arbetar miljoner invandrade utan realistiska möjligheter att någonsin få pass som kvitto på tillhörighet och status. Medborgarskapet är brännpunkten för nya politiska konflikter. Dess gränser och innebörder står högt på den nationella konservatismens dagordning. När Geert Wilders Frihetsparti i september slöt samarbetsavtal med den borgerliga regeringen i Nederländerna var förändringar av just medborgarskapet viktiga inslag. Bland annat verkar Wilders pressa på för att staten ska kunna återkalla pass och medborgarskap för invandrade, i praktiken återinföra möjligheten att bannlysa och deportera. Det Hannah Arendt kallade rätten att ha rättigheter är återigen ifrågasatt.

Det europeiska medborgarskapet, som beslutades 1992, har också bidragit till att hetta upp debatten. Hur ska det se ut, vilka rättigheter och skyldigheter ska det innebära, hur ska det förhålla sig till medlemsländernas egna medborgarskap? Svaren är fortfarande inte fixerade. Medborgarskapets innebörder är föränderligt och väcker upp urgamla politiska konfliktlinjer. Att rätten till medborgarskap ska vara EU:s hjärta är naturlig vänsterreflex. Den nya nationella konservatismen har andra planer.

Hur EU:s medborgarskap hamrats fram beskrivs i The Politics of European Citizenship. Författarna är forskare med skarpa kritiska blickar och tangentbord. Peo Hansen, verksam vid Linköpings universitet, har utvecklats till landets mest hörvärda analytiker av europeisk invandringspolitik. Sandy Brian Hager finns i Toronto. Deras infallsvinkel är orginell. De infogar migrationsfrågan i Europaprojektets inre kärna. Den fanns där från början, redan i Romfördraget 1958, och tvingade succesivt fram svar om medborgarskap, sociala rättigheter och ständiga omförhandlingar om olika slags gränsdragningar. I den tätt komprimerade boken granskas också hur medborgarskapets karaktär, och föränderlighet, bestämts av skiftande ekonomisk-politiska maktförhållanden och paradigm. Man läser den inte på en lunchrast. Jag klarade 25 sidor om dagen. Sedan två timmars vila för informationssmältning.

När medborgarskapet beslutades i Maastrichtavtalet var det som att slussportarna öppnades. Från den dagen har EU förföljts av protester och nejresultat i olika folkomröstningar. Jag vet inte om det ska ses som ren tillfällighet eller om unionens invånare faktiskt tog medborgarskapet på allvar och skyndade att fylla det med innehåll. De som beslutat blev i varje fall överrumplade. Sedan dess har inget varit sig likt.

Hansen och Hager citerar gärna den inflytelserika EU-forskaren Fritz Scharpf. Han menar att EU hamnat i en dubbel legitimitetskris. Projektet kläms från två håll. Varken idén om ett styre utifrån folken – demokratins grund – eller den om ett styre för folken fungerar. Båda är frågor om medborgarskap: det beslutande respektive det sociala medborgarskapet. Det senare förverkligat i många medlemsländer genom välfärdsinstitutioner, fördelningspolitik och sociala rättigheter. Det är frånvaron av ett socialt medborgarskap på europanivå Hansen och Hager skjuter in sig på i en rättvist hård kritik.  

De sociala ambitionerna formulerades först av Willy Brandt 1968, som Europas sociala union, och utvecklades sedan av kommissionen i olika offensiva program för att möta den djupa krisen i början av 1970-talet. Men i takt med att den nyliberala vågen växte sig stark tynade ambitionerna bort, för att nu – när Europa står mitt i en ny storkris – bara finnas kvar som ännu oinfriade löften.

Innebörderna i det medborgarskap som det ser ut 2010 karakteriserar de som ett individualiserat, marknadsorienterat och kommunitärt medborgarskap. Deras ettriga kritik vilar inte på egen uttalad agenda, och det blir efter hand ett problem. Vad vill de? I vilken riktning vill de att Unionen ska gå? Ibland får man intryck att all förändring pressas in i en berättelse om konsekvent tilltagande jävlighet. Allt som görs tolkas som entydig försämring. Den socialdemokratiskt osentimentala grundtanken från rekordåren att medborgarna med hjälp av massiva utbildningsinsatser måste anpassa sig till strukturförändringar blir till exempel här brännmärkt som nyliberal socialdemokrati när den gör entré på Europanivå under 1990-talet. Och deras beskrivning av fri rörlighet i EU blir ensidigt en om arbetskraftens anpassning till näringslivets behov, trots att den också är en fråga om att öka människors frihet – även vanliga löntagares.

Jag uppfattar deras slutsats som att legitimitetskrisen bäst kan lösas med en offensiv ”social dimension”. En som innebär utjämning mellan rika och fattiga regioner, ett New deal eller Europalyft med expansiv budget och stora satsningar – kort sagt ett socialt medborgarskap. Men precis som Hansen och Hager antyder är inte det möjligt utan större handlingskraft från ett politiskt centrum. Och ett sådant kommer aldrig vinna legitimitet och trovärdighet utan ett styre som vilar på folkets röster, men det undviker de i likhet med majoriteten av svensk vänster att diskutera. De analyserar bara i förbigående medborgarskapets beslutsfattande dimensioner i EU; som de ständiga striderna kring parlamentets makt, de övernationella offentligheternas problem och de sociala rörelsernas försök att kanalisera kollektiv av röster. Jag tror det är ett misstag. Man måste angripa båda sidorna i den dubbla legitimitetskrisen. De hänger samman.

Om man läser The Politics of European Citizenship lika uppmärksamt och kritiskt som bokens författare granskat EU-dokument är den enormt angelägen, uppnosig och kunskapsintensiv. Det europeiska medborgarskapet är ett politiskt slagfält. Det är hög tid att hitta dit. Man kan börja här. Välkomna in.  
 Per Wirtén