På ett seminarium inför euroomröstningen sa statsvetaren (och EUroskeptikern) Sverker Gustafsson att gemensam valuta utan finanspolitisk union leder till antingen sönderfall eller federalism. Jag har citerat honom många gånger.

I en lång och skarpslipad artikel om eurokrisen i International Herald Tribune 14/1 (nej, den verkar inte finnas digitalt) når Paul Krugman ungefär samma slutsats. Nu måste Europa bestämma sig. Krugman pekar ut fyra möjliga vägar. 

1. "Toughing it out". De drabbade länderna – Grekland, Spanien, Irland och kanske fler – tvingas genom samma stålbad som Lettland och Litauen genomgått. Hård "inre devalvering" genom lönesänkningar och budgetslakt. 

2. "Debt restructuring". Enligt Krugman förväntar sig inte marknaden att Grekland och Irland kommer kunna betala tillbaka alla sina skulder. En del av skulderna måste helt enkelt avskrivas. Det minskar inte behovet av "inre devalvering" men underlättar genom att minska pressen utifrån, från långivare och andra. Krugman ser det som nödvändigt för Grekland och Irland, kanske även Spanien och i mest skrämmande fall även Italien och Belgien.

3. "Full Argentina". 2002 kollapsade argentinsk ekonomi och hela samhället. De  ställde in betalningar av utlandsskulder och släppte valutan fri som sjönk som en sten (i praktiken samma brutala lönesänkningschock som balternas "inre devalvering"). I praktiken har Island gjort samma manöver – och klarat sig bättre än Lettland och Litauen. Men kan ett euroland lämna den gemensamma valutan? Ja, i teorin. Men, lägger Krugman till, knappast i praktiken. Kollapsen skulle bli för brutal för landet som vågar.Samidigt kan en "inre devalvering" till sist bli så plågsam att total kollaps ändå blir lockande val.

4. "Revived Europeanism".  Den enda progressiva och humana vägen ur situationen är att ta ett stort steg mot en ordentlig federation. Förslag i den riktningen ligger på förhandlingsborden nu. Parlamentet vill ha beskattningsrätt och en expansiv budget. Det finns förslag på euro-obligationer. Men Tyskland och andra bromsar. De vill inte ha den "fördelningspolitiska union" som Krugman anser är nödvändig – det vill säga en där resurser förs från rika till fattiga regioner för att öka stabilitet i systemen. Så fungerar USA. Därför kan dollarn vara stark trots enorma skillnader i hur krisen slår mot olika delstater.

Just nu har EU valt väg 1, den baltiska med hårda "inre devalveringar". Men kommer den fungera?

"The odds are that the current tough-it-out strategy won´t work even in the narrow sense of avoiding default and devaluation – and the fact that it won´t work will become obvious sooner rather than later. At that point, Europe´s stronger nations will have to make a choice."

Jag är rädd att konservativa krafter i det längsta vill undvika en mer gemensam ekonomisk politik med fördelningspolitiska förtecken. Sönderfallet närmar sig. På Dagens arena har jag länge efterlyst en europeisk new deal för att komma ur eurokrisen. Det sorgliga är att Socialdemokraterna även i denna fråga förlorat sin kompassriktning och sina radikala ekonomisk-politiska reflexer. De tillhör unionens konservativa läger. V och MP finns inte ens på den europolitiska banan.

De flesta verkar anse att bara man sitter lugn i båten och blundar, kanske blaskar lite med årorna, så går mardrömmen över. Jag tror annorlunda.