För varje timma Mubarak klamrar sig fast vid makten växer risken att Egypten faller ner i sönderfall, våld och kaos. Det är en skam för svensk utrikespolitik att Carl Bildt inte kräver att Mubarak tar nästa flyg till landsflykt.

I Bildts utspel och andra kommentarer – även från svenska journalister – hörs en längtan efter starka manliga ledare. Det är som att ingen tror att araber kan leva med självstyre, utan starka samlande patriarker och fria från säkerhetspoliser. Varför denna rädsla? Hänger den samman med föreställningen att islam och demokrati är oförenliga?

Bilderna från Kairo är känslomässigt överväldigande. Jag har hört hur Cecilia Uddén kämpat med känslorna när hon rapporterat. Jag förstår henne. Har man följt politiken i Mellanöstern länge är det här revolutioner man drömt om, längtat efter och hoppats på – men nästan gett upp hoppet om. Jag gick med i Palestinagrupperna när jag var 17 år. Även om jag under senare år inte följt politiken särskilt nära, situationen blev helt enkelt för deprimerande,så finns mina känslor kvar där.

Om revolutionerna i Egypten och Tunisien får ett lyckligt slut, och kanske sprids, kommer konsekvenserna bli stora.Inte bara i Mellanöstern. Även i Europa: En grundpelare för den rasistiska islamofobin håller just nu på att smulas sönder på gatorna i Kairo och Alexandria. Mycket står på spel. Carl Bildts brist på stöd för omvälvningen blir i det ljuset skandalös.